Mörkret är på väg att bryta igenom mitt skal

mina gränser, mitt skydd och min trygghet

Inte det där mörka som är svart

och inte nattens mörker, nej inte alls..

Utan det där onda inom mig

som en frätande massa som tar sig fram likt skorstens rök.

Bara för att komma åt min själ och förvandla mig

till ett tomt skal åter igen.

Precis som förra gången jag blev så djupt deprimerad

att det bara fanns aska och damm kvar.

och jag har svårt att andas

Kämpar....

Förra gången då det kändes som om jag ramlade ner i en djup brunn

lyckades jag ta mig upp med nöd och neppe..

Men hur många gånger kan man lyckas att lura

Liemannen...

Ingenting ger mig nån glädje längre

känner riktigt hur det kryper och pyr inombords.

Innanför huden känner jag av en fruktansvärd panik

och jag har svårt att andas

svårt att leva..

Kämpar

Vill överleva.