Sonetten - ett förrädiskt enkelt versmått
Dess fot är jambisk, travar likt en häst
förleder dig att tro att allt är fest
att orden dig betjänar, du mår äschgott

Så villigt kommer nyord, liknar stjärnskott
sonetten växer, inget känns som pest
och full av infall mår du allra bäst
när Musan rensar bort diverse hjärnspott

Men när du ej på foten längre aktar
då smyger sig den damen Anna Pest
i rytmen in, lierad med daktylen

hon driver jamben bort, du tar Albylen
Sonetten kämpar tappert för sin rest
du hjälplöst ser hur båda måttet slaktar