Orden på min läppar

har just tystnat

uttorkade i hettan

av ditt ogillande

Mina böner ligger obesvarade

på hög utanför din stängda dörr

I tystnaden dröjer endast frågorna kvar

Vart tog din vilja att älska vägen?

Utan den är jag förlorad

Vilsen söker jag din hand i mörkret

Varför lämnade du mig här ensam?

Vart tog alla vackra ord vägen?

De vägledande likt ljus på min stig

Brinnande för att hålla mig varm om natten

Ja de som alltid drev lögnens mörker på flykt

Jag lyssnade efter din röst

även när den för länge sedan vissnat till aska

Orden ekade kvar i hoppet

att din kärlek skulle återvända

Att värmen från din närvaro

kunde bli min igen

Sömnlösa nätter tvingade tiden att stanna

De hamrande slagen av ångest

vill inte avta

Rastlös är känslan som griper min själ

där i mitt näste av ensamhet

Myllrade som insekter

kryper överallt under min hud

Dagarna rusar förbi obevekligt

Förvägrar mig att närvara i nuet

Kippar desperat efter ett andetag

men trycks obarmhärtigt under ytan

Tankarna flockas likt hungriga rovfåglar

Känner benen i min kropp börjar skaka

Du kom från ingenstans

En dag var du bara där

Lärde mig att lita

Lät mig täckas av din värme

Hur jag önskar din tro skulle

förnya mig på nytt

Känna förlåtelsen i dina ögon

skingra tvivlet i mitt värnlösa sinne

Plåga mig inte mer nu

Återkalla din likgiltiga kyla

Dra tillbaka ditt förkrossande slag

Vänd ditt ansikte åter

Låt mig äntligen få skåda

de första värmande strålarna

från ditt hjärtas ljus

klättra över bergens toppar borta i öster

Trevande leta sig vägen fram till mig

Förvägra mig inte längre

att se din blick vänd mot mig igen