barnet det var hon som alltid

men sedan vet jag inget mer

så kom arbetet barnen slitet

sången tystnade på dagarna

inom gnolade en visa stilla

ibland likt en forsande bäck

stundom försvann textraderna

nattens drömmar uppfann nya

tiderna blev till skeenden till visor

strofer av toner som sköljde rent

ord som formade livets mönster

vävde en gobeläng likt ett partitur

trasorna syddes till konstverk 

färgade väggens gråa strimmor

fyllde sinnena med färgers prakt

visan bar fram erfarenhetens ord