kanske är det sån att vara människa,
karman som alltid tycks slå tillbaka.

jag som rörde honom fastän jag visste att han inte var min att röra.
500 kilometer bort fanns någon med en berättigad oro.
timmar som tycktes röra sig i ultrarapid.

såg det inte då, såg det inte så.
hade kanske för mycket vin framför ögonen, för mycket liv i kroppen att dela med någon.
såg inte att han var mer än en vackert stöpt människa i ett sommarnattslandskap.

kanske är det så.

och hon som rörde dig då, undrar om hon visste att du inte var hennes att röra.
3 kilometer bort, jag grät mig till sömns av berättigad oro.
ljudlösa skrik och tusentals vrid i sängen.

hon såg det nog inte så, för mycket rök framför ögonen, eld i håret att låta någon släcka.
du, inte mer än en vackert stöpt människa i ett vinternattslandskap.