Medan hon slog sin deg till en medgörlig
klump hård nog att döda vilken hjälte som
helst bestämde jag mig för att det var nog

örfilen ven som en vind runt en knut sent
i januari och sved måste jag tro som bäst


Hon skrek som den kärring hon var, högt
nog och slog så hårt i golvet att det sprack

blodet rann nog snabbare än tårar fallit
och mjölet lade sig lämpligt torrt över
det hela till mitt döda egos höga triumf