skohornet slets ut

och bröts mitt i tu

foten snubblade ut

in i den trånga skon

älgade iväg i stora kliv

sömmarna sprack upp

tårna trillade ut där fram

snön va kall och natten va mörk

sista bussen hade redan gått

den hade inga passagerare

den gick tom i vinternatten

älgarna slickade salt på vägen

jag tog ett hoppsasteg på vägen

den polkafärgade snön visade sig 

där bussen kört över den stackars älgen

promenaden skrek vid himlafästet

ramlade ned från stora Karlavagnen

begravde alla bilder under ismassorna

fäktade med bedrövelsens kapten krok

älgungen visslade efter sin älgmamma

farbror blå slet i en stugudörr hos Greta 

hon öppnade steg ut i sitt vita nattlinne

i lucianattens korridorer som vek åt vänster

farbror blå steg på fick en kaffetår i fickan

den svek honom inte denna svarta natt

Olga sprang över till Greta nyfiket flaxande

jag tog mod till mig och gick in jag med

Gretas man lagade mina trasiga skor 

Anders var en redigt händig gubbe han

farbror blå hade sagt att älgen skjutits

den natten jag drömde om detta skeende

har aldrig sedan den natten lämnat mig

varför kan man sig fråga drömmar dröjer kvar