Denna skog är den mjukaste jag känt. Hur kan den vara så mjuk? Till och med stenarna är mjuka. Jag måste ta av mig mina kläder och lägga mig i mjukheten. Solen skiner ännu en stund. Jag vill ligga i mjukheten. Jag vill ligga där och känna vad som händer.

Solen ser en bit mossa, säger: där kan du ligga en stund, jag värmer dig.

Jag tar av mig alla kläder, hoppas ingen kommer hit, då blir det polisen, eller psyket, till och med kalsongerna drar jag av mig och står i den gröna mossan och värms. Så lägger jag mig ner. Marken är ljum av solen. Gud lyser på mig med sitt godaste ansikte. Jag blir sedd och värmd. Helt naken möter jag Gud. Solen.

Ja, jag är älskad, jag är älskad.

Jag sluter mina ögon i ljuset. Det är rött. Kanske orange. Jag blir för ett ögonblick rädd. Rädd för mig själv. Är detta psykisk sjukdom? Ja det kan det vara. Så återvänder jag till mjukhetens trygghet. Jag ser fortfarande endast det orangea ljuset. En röst säger till mig: Jag längtar efter dina smekningar. Så som du smekte mig vid Umeälven.

Över ryggen smekte jag dig. Inget störde mig när du aldrig slutade, sa du när vi sedan satt i bilen och du åkte hem och jag åkte hem. O vad jag grät när jag åkte hem. Det var en gråt för livet. Inte för stunden. O vad jag grät när jag åkte hem. Hem till mig själv. Till min familj. Och du till din.

De bästa har jag. Vad saknas mig?

Hur ska jag kunna leva mitt liv med denna gråt? Nu har jag gråtit ut det som fanns. Men jag vet att det fylls på hela tiden. Nu känner jag bara värme och ser det orangea ljuset och hör din röst. Gråten fyller på. Sakta. Ständigt.

Ständigt.

Kanske jag somnade en liten stund. Vet inte. Jag märker att huden blir vit och knottrig. Ful. Blir rädd igen. Mina öron hör något litet ljud. Prassel. Rädd att någon ska se mig. Någon annan än Gud. Någon annan än Solen. Någon annan än du. Om du kommer blir jag inte rädd. Du vill att jag smeker dig över ryggen.



Sådana här ögonblick älskar jag och hatar. Sådana här ögonblick lever jag på. Och dör! I sin lyckliga barnslighet sliter de sönder mig. Det ständiga tillflödet av tårar, den lilla bäcken blir en å. Det är alltför svårt. Jag får inte ta emot de här drömmarna!

Jag reser mig tungt och försöker klä på mig vackert. Det är svårt, men det går. Så tar jag min bärplockare och hink och går sakta mot ljuset. Det är blått i hinken. Väldigt blått. Blått är din färg. Så fyller tårarna sakta på igen när jag ser dig med ljusblå blus och ljusblå jeans och ett mörkt blått skärp i midjan. Du ser på mig och viskar: jag ser dig. Det orangea ljuset. Där är du. I det orangea ljuset. Dina ögon. Jag ser din mun. Den säger: jag ser dig.



Jag sitter i en mörk novemberkväll och äter pannkakor med blåbärssylt. Tårar fyller kärlet och nu rinner det över. Min fru undrar vad står på. Pojkarna ser tyst på mig. - Det är så mycket på jobbet.

Jag vill leva det liv jag har. Det är ett gott liv. Gud! Förvandla mitt hjärta! Hjälp mig att inte ta sönder något.

Vi sätter på TV:n. Det är väl så ska det låta ikväll! Med Babben Larsson och Jonas Gardell. Det blir säkert skoj. Vi tar kaffet där. Jag håller om dig och skrattar lite åt Babben och du tar min hand och jag försöker verkligen älska den som jag ska älska. Jag vill älska dig. Min fru. Jag vill.

Det ständiga tillflödet.