så kommer man på det sent

ibland föds en ångest över det

att man inget sa eller gjorde

nervositeten som stockar orden

som knyter strupen till ingenting

där orden fastnar och blir kvar

man önskar man hade svar på tal

att man visste vad man skulle säga

eller kunde formulera sig korrekt

det dröjande svaret kommer sent

kanske på väg ifrån platsen för skeendet

och så tappar man självförtroendet helt

när någon trampat på en

då vill man kunna säga stopp

"hur kan jag var jag

för någon som du

som redan bestämt

att jag är ett skämt"

men det sitter så djupt

att man hört att det är kört

att man sedan själv tagit ton

och fått höra det var fel

att våga säga ifrån är inte självklart

jag övar varje dag, skriver lappar 

tränar på att behålla lugn och skärpa

det finns i oss ett inre förtryck

som säger att man ska hålla tyst

eller hotar med straff för man sagt nått

oftast och flest gånger är detta dumt

att tveka eller samla på sig allt inuti 

för man blir rädd för mothugg...

då andas jag för jag vill stötta någon

en som inte fattar så som jag rätt eller fel

då vågar jag tackvare träningen att säga du?

du? hur tänkte du nu?