hans resa dit - mot brännpunkten 

avsaknaden av lyhördhetens måste

kokpunktens ångande rörelse inifrån 

exploderade i verbala starka uttryck

mötet med motståndet krackelerade 

sprängde ut innanmätet in i objektet

syrorna sprutade jämte tårarnas flöde

mynnade ut i ett delta ingen ville delta i

där kokades allt ihop till en enda het gröt

avsmaken för att ha en relation, få barn...

när allt tycktes tillräckligt sinnesjukt redan

skrek orden ut som explosiv vulkanisk gas

tändhattarna penetrerade urbergets sprickor

imploderade och skapade svarta avgrunds hål

allt rasade in från toppen av bergsbestigningen

vad som återstod var endast en dyster byhåla

ingen skulle få analysera döma eller kommentera

såren som brände redan den känsliga hudens yta

de skulle inte förevigas av saltets tatuerande effekt

kvar endast stoft och aska ur en människas inre

denna övermogna ruttna banan relationen blivit

endast flugorna tycktes kalas på de få resterna

nödgad att slänga denna egoistiska fantasi om

att något skulle kunna sparas och återanvändas

uppenbart var ju redan att alla kretsarna brunnit

varför kämpa - hoppas - försöka - satsa - bjuda till?

domen hade fallit och återvändo gick ej att tänka sig

skadade skulle de båda ge efter lämna och glida ifrån

skammen att ha misslyckats i spelet kärlek

rädslan att aldrig klara av detta en gång till

på våren vill man bara njuta och le tillsammans

men så blir det inte alltid som man hade tänkt sig

på en skogspromenad nådde solen ansiktet

han svettades och strök ut dropparna i pannan

fågelsången sjönk in i benmärgen liksom insikten

detta måste ske, detta måste till - jaget sökte paus

andetagen saktade in och blicken sökte himlens moln

själen fann ro i skogens pelarsalar där furorna susade

bäcken brusade fast och fylld av översvämmat hopp

uppvaknandet kom medan midsommar närmade sig

analyserandet hade upphört jämte gröngräsets återkomst