med ena foten lätt krökt över spaden
tog hon först ett djupt andetag, eller
kanske var det bara en uppgiven suck

Men spadbladet skar snart hårt rakt
genom gräsrötter, jord och småsten


hon tittade aldrig ner, aldrig tillbaka

bara grävde, djupt nog att begrava
blotta minnet av allt som hänt, som
aldrig borde och aldrig skulle igen