det är som en övergivenhet som nått djupt... sinnen plundrade på sina reaktionära uttryck... som om smitaren ifråntogs tidigt den reflekterande förmågan... att lära av sina misstag... vissa inte direkt skapar kaos de sedan kan smita ifrån... de vänder redan vid tanken på att testa något nytt... de smiter från att utveckla strategier genom övning... de rostar i sin stiltje där båtmotorn fryst fast i isen... hellre överger de båten och flyr, dvs smiter ifrån skeendet... förnekelsemekanismen i sin ytterlighet blir som omtagningar med klappa... men där regissören glömmer numrera tagningarna... sedan när filmen skall klippas ihop hamnar allt i okronologisk ordning... smita är så enkelt liksom att bättre fly än illa fäkta... detta kan nog någon smita ifrån vetskapen om... den sköna medvetenheten man når med åldern... den om hur man är och varför man är där man är...

så att säga att man vet varför man har det bra och håller sig på det spåret... smitaren kan dock inte fånga dagen så... där har smitandet övergått förståndet... den omedvetne smitaren har uppdagats i sig själv... från en början var det av bekvämlighet... men mot slutet utvecklats till  divalater... smitandet har börjat smita från sig självt... smitaren smiter så ifrån sig själv... andra får ta törnarna när smitandet betraktas som "men hen är bara sådan"... ogillandet byts till "gilla läget"... som senare byts mot gillande... omedvetet dock i den meningen att andra slutat göra anspråk på att smitaren ska ta sitt ansvar... smitaren kommer undan och får, lov att fortsätta smita... så hur väl än smitaren skulle vilja smita ifrån sitt smitarbeteende så håller omgivningen hen kvar där... man kan också skylla på en smitare... ganska mycket saker kan ju en smitare lastas för... det är behändigt att ha en smitare till hands när man ställt till det... så smita det fyller i allra högsta grad en social funktion... om man så vill det eller inte... smit från det den som kan...