med framtänderna redan djupt insjukna i mackan
liksom frös ögonblicket och han kom av sig, osten
fastnade lite på tänderna men lossnade och föll av

klibbet från smöret hördes, så tung var tystnaden


Men osten hann knsppt släppa framtänderna före
skottet frigjorde den med sådant våld att tapeten
bakom genast blev fokus för all uppmärksamhet

osten bidrog som bäst högst abstrakt, liksom det
lokalt bakade surdegsbröd den arrangerats med


Vad han såg vet bara han, möjligen de som sköt