godset hyste en ankdamm, djup var den
men ankorna trivdes där,
och där fanns en brunn, äldre än huset

ägorna låg mitt i en skog och brunnen
sedd ur fågelperspektiv precis i mitten


Tomt blåste höstvinden genom öppna
portar, genom övergivna salar, tomma
rum gapande utan tak mot natthimlen


Ringar på vattnet skrämde plötsligt de
få ankor som ännu badade en natt, vita
under fullmånen

- upp ur det svarta vattnet kravlade en
naken man, han pratade med ankorna
som löd vad han än sa, lät honom vara

sen kom Hon, upp ur mörkret som en
lysande skugga, bländande hela saken