Hej Syster!
jag vet att det var ett tag sedan jag skrev till dig, men det har hänt så mycket saker, saker jag aldrig trodde skulle hända mig,
Det hela började egentligen efter att vi förlorade dig, mamma och pappa litade inte på någon i vårat hemland längre, alla var vi livrädda, att vi skulle färlora en familjemedlem till.

Till slut fick mamma och pappa nog, de sa, vi ska fly landet.
jag vart liksom livrädd, och fick en massa konstiga tankar i huvudet som;
vart ska vi ta vägen? vart ska vi bo äta och sova? vad skulle hända med allt som vi byggt upp under alla dessa år vi levt tillsammans?
Mamma sa vi ska till Sverige, vi har sysslingar där, vi kan bo där.

jag var totalt förtvivlad när dagen som vi skulle kliva ombord på båten kom. vi låstes in i ett stort rum, alla flyktingar, jag, mamma, pappa och våran nyfödde bror, jag skulle ju inte bara lämna mitt land! jag lämnade efter mig ett gammalt liv med de få vänner som jag fortfarande hade vid livet efter kriget!

Resan till Sverige gick bra, trots att vi hungrade massa, mamma hade med sig lite mat, men bara tillräckligt så att hon rokade bära, det var inte mycket.
jag hade med mig en ficklampa, lite papper att skriva på, jag skrev dagbok under färden.
här ska du få se lite av det jag skrev:

Tisdag:
vi är nu inne på resans andra dag,
resan går bra,
men jag är rädd och jag är hungrig, tänk om maten tar slut? tänk om skeppet sjunker. sådana tankar skrämde mig. jag är i alla fall glad att det finns ett fönster i detta stora rum, bara så att jag har lite koll på vilken dag det kan vara.

Torsdag:
Enligt kaptenen som kommer ner varje dag så är det inte långt kvar nu, enligt deras beräkningar vore vi vara i hamnen tidigt i morgon bitti, bara för att ingen ska märka att de lotsat i en massa flyktingar i landet, tur att kaptenen talar samma språk som oss.
men nu är jag trött, jag har inte sovit sen vi flydde! jag längtar redan hem!

där tog min dagbok slut!

okey, som sagt, resan gick bra, vi är nu i Sverige, vi bor hos våra sysslingar, och alla i familjen har fått et tillfälligt uppehållstillstånd,
jag har fått börja skolan, och jag har börjat lära mig grunderna i det svenska språket.
jag saknar dig massa min syster, jag tror att du hade trivts bra här i det här nya landet som vi kommit till.
jag tror du hade gillat min lärare med, hon är snäll, hon säger att jag är duktig, lär mig saker snabbt, det blir roligare när hon berämmer.

jag har fått en del vänner i klassen, de är snälla, de har svenska vänner, de pratar svenska med varandra, jag får vara med, men jag förstår dem fortfarande inte så bra, men det är kul att jag får vara med.

men alla här i det här landet är inte snälla, det är ett par killar i skolan, de är rakade på huvudet och har sådana där konstiga kors på sina jackor, de kallar mig saker jag inte förstår, mina vänner säger de är nazister, men jag förstår inte ordet, nali säger att naziter hatar sådana som mig, och henne, jag försår inte, vad har de emot mig? jag känner de inte.
som jag skrev, de kallar mig saker jag inte förstår,
fast de vet att jag vet att det dom säger är inte snällt,
jag mår dåligt när jag ser dem,
de brukar knuffas och bråka med mig och Nali.
jag trodde först, de slutar snart,
men det blir bara värre,
igår hotade de med kniv! jag vart rädd, paralyserad och fruktade livet, mina tankar for direkt tillbaka den dagen då du togs ifrån oss!

en dag ska jag besöka din grav hemma! för hemma kommer adrig att vara sverige för mig! hemma kommer för alltid att förbli mitt hemland!
saknar dig syster! men jag vet att du har det bra där du är nu!

ses en dag! någon gång!

din Fatima