Vaggan färdas
bortom smärtans hav
alstrar genom skymningen

Blixten slår ner,
trädet delas mitt itu
den gyllene pilen
siktas med tankens kraft
mot SSfärens öga.

Väktaren står bredvid vaggan
En ton är vapnet mot inkräktare
den ursprungliga tonen . . .

Tre möts en överlever
De två förvandlas till skuggor
oeniga, eniga ändock alltid ensamma.

I stundens paranoia de tappar sin balans. . .

och flyr i sfären, den blindes sfär
ödets spjut är borttappad i rymden
Ödets evolution återfår sin kraft

Tiden har slutat blöda
allt finns utom sfären
men de är fångade inuti den blindes sfär
och timglaset rämnar när sanden tar slut

Sfären exploderar utan att skapa lera
deras tårar en påminnelse av maktens behov
Vinden sprider sanden som landar i havets djup

.
 Brusets eko dör sakta ut i horisonten
Tystnandes musik spelas åter
kakofonin ska aldrig höras åter


- De trodde att de skulle få makten åter . . .