jag faller ner på knä
av tacksamhet
som inte äger ord
att du stannat
men också gått
att du tagit emot
då dagen var redo
när såren läkt

du har funnits under mörkret
hållt en hand och väglett
skrik att försvinna
vägde hårt
i ömsint hjärta

utan att vilja
älskade du mig
utan krav
utan gränser

idag vet jag
vad min vilsna vandring
gjorde med dina hjärtslag
de stannade upp
så du nästan dog

det var så du skrev
i det där brevet

du kom till mig
ihålig av svek
tom av förhoppning
trött av förtvivlan

jag kom till dig
för att stanna
men gick

du höll handen mot mig
den där sista gången
innan jag dog ifrån dig
ifrån allt du trott på
ögon av skräck
blödande själ

mitt ansvar att aldrig överge
bröt jag mitt itu
som porslin
utan värde
kastade jag dig i marken

om du sett smärtan
som gnagde sönder mig
varje dag
i varje andetag
då skulle du öppna din famn

och ta emot mig igen

du finns där
hos mig nära mig
men jag ser inte glimten

tilliten har drunknat i kalla svek