Pandoras ask var inte hennes ask från början,

hon fick den av eldens gud Hefaistos, den innehöll alla slags lidanden, som for ut när hon öppnade den, sjukdomar och olyckor spreds över jorden.

När hon lyckats stänga den igen fanns endast hoppet kvar, hoppet som aldrig överger människan.

Sitter här och tänker... om att vara människa... vem jag är... vad jag bär på... hur jag ska duga...


Undrar om inte Freud hade rätt när han menade att allt kommer ur vår sexualitet och vår könsidentitet, det är ju först när nån ser mig längst in, och där är ju vår sexualitet,
kanske den har det största utrymmet där, i djupet av vår själ,


och om någon ser den, OCH accepterar mig även där, allt det som jag tycker är så svårt att hantera, ofta är det väl också något jag skäms över, då... först då, kan jag börja flyga och känna mig fri och lätt


alltid är det nån annan som ger mig de första och djupaste känslorna av skam, planterar frön av skam, att det är nåt fel på mig, att jag borde vara nåt annat, jag får en identitet, som ju inte är min rätta identitet.

Och så \"gömmer\" jag mig i ett namn som inte är mitt. Och även mitt riktiga namn har nån annan gett mig. Som inte känner mig, egentligen.

Först när någon ser mig där, allra längst in, och älskar mig, hela mig, då... kan jag vara den jag är, bära mitt namn med stolthet,

\"Och jag skall ge dig en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det\" Joh. Upp. 2:17b



Pandora skapades av jord och vatten, det livgivande



Jag har skämts så mycket för mitt innersta, min sexualitet, mina svarta och skamliga drömmar. Döljer och döljer, putsar på fasaden, låtsas och låtsas,

och så nånstans, hos någon, tycks det mig att jag är sedd, accepterad och älskad som den jag är... duger... ett litet tag i alla fall... och då flyger jag lätt som en litet pilfink, kvittrar förnöjt i solens sken, kan älska och ta emot närhet och ömhet


och om jag då blir förkastad igen, när jag öppnar mina stängda källardörrar blir jag en liten lort igen och måste låsa alla dörrar med ännu större hänglås, göra mig ännu finare, ta på mig rustningen innan jag går ut, så ingen ska se vad jag bär på under pansaret


(kan det vara så?)

(jag sitter här och tänker)

(ja så är det... alla ska tycka att jag är \"hel\", \"duktig\", stark, stolt)

(men de skulle bara veta...)


(Tänk att jag, lilla jag, ska behöva ta ansvar för en annans ask)

(Men nu måste jag det. NU MÅSTE JAG DET! Har inget val.)



Tillägg... funderar vidare...

jo, så här, ungefär tänker jag:
det är alltid någon annan som gett mig min skam, framförallt föräldrar, och de kunde inte hjälpa det, de visste inte om det, de kunde inte vara något annat än dom de var/är, och föräldrar överför allting de har i sina barn, alla de innersta känslorna, omedvetet
så får man ta deras ask

precis som den där eldguden gav Pandora en ask, som hon fick ta ansvar för, hon visste inte alls vad den innehöll, men så... till slut öppnade hon den, och där fanns all världens lidanden och svårigheter
de var ju inte hennes!!!, men ändå fick det konsekvenser vad hon gjorde med den asken

föräldrar har en ask som de ger åt sina barn, med en massa hemligheter och överraskningar, det går i arv, de kan inte göra annat än att lämna sin ask

i GT kallas det för arvssynd, men jag kallar det nåt annat, vet inte vad... men att vi bär med oss arv från våra föräldrar är ju enkelt att se
både det enkla och det svåra
både det \"onda\" och det \"goda\", och så får vi leva med det

kanske, kanske man kan ändra på något, bryta mönster, stoppa vissa nedärvda överföringar, kanske, kanske, i alla fall är det ett ansvar att ta hand om det man fått, även om det är en ask som inte är min

för jag kan ju inte skylla på mina föräldrar när jag gör andra illa, jag måste ta ansvar för det, annars kan man ju alltid skylla allt, även de värsta brott, någon kanske har gjort \"mig\" illa när jag är liten, typ övergrepp, sen gör man andra illa när man blir stor, men det måste man själv ta ansvar för, man får inte göra andra illa, men om jag inte bryter det mönstret får jag ta det ansvaret och bära den skulden, och betala det priset


och... hemska tanke... så för jag det vidare, lämnar min ask till mina egna älskade barn... hemska tanke...

men, också det finaste i mig lämnar jag i den där asken, till mina barn... det är ju en god tanke...


(reagera gärna på det här... någon)