Så många sånger har jag sjungit
ur mitt hjärtas brunn
och varje gång föll tonerna
ljudlösa i din avgrund.

Själablommor blandade med
osynliga tårars droppar
gav dig tid
medan alla de älskandes
spökfigurer smekte din smärta
och fick dig att brista i ett
vansinnigt skratt.

Smärtan var din och ingen annans
din enda frände i denna värld.
Självvald ensamhet var din hemlighet
men ack så uppenbar. Även om du
beblandade dig med mängden, din
enfaldiga vilja lämnade sina spår
som många följde likt hungriga fåglar
följandes dina spörsmål.