Gråt inte mina tårar
för de har torkat och
dunstat av för länge sedan.

I en cynisk värld, ironin är verkligheten och
naiviteten en illusion som man måste
väckas ur; väckas brutalt om det
så krävs i barmhärtighetens namn,

innan man själsligt dör varje dag i åsynen av
själsliga självmord och de kallblodiga
morden av de som vågar tro på naivitetens
återhämtande kraft och törstigt, sökande ande.

Ett barn slår sin armbåge och gråter;

medan blodet rinner söker det tröst, kunskap
från den som gav den kärlek och
efter en stund då blodet torkat av; springer
barnet igen med stor nyfikenhet och livslust
för att upptäcka vad livet har att erbjuda i
gemmenskapens anda eller i
ensamhetens tystnad.

Runt fingret,
ringlas minnen som det levda livet
består av och i hjärtat den eviga
sanna känslan
skyddad men ändå uppenbar
banar vägen som är så självklar.

Vägen som vidgar vyernas synfält
med varje nytaget steg
vyerna som målar den eviga, sanna
känslan, med nya skepnader
men hjärtat är alltid detsamma
även om det har ärr.

Ärrbildningar som ger ära.
Ära för att ha levat livet och
där i hjärtats boning finns det
alltid två figurer . . .
den modige som om livet kan
förtälja och den fege som i det
drömda livet lever.

Ur tusen av de historier.

Den modige beskrev,

kärnans sanning
längtans förvekligande och den fege
beskrev om de drömda nätter
där längtan byggde sina broar,
där den fängslade viljan levde,
upplevde och levde vidare.

Efter varje leks strid återvänder den modige till
hjärtats boning, kärlekens hem och med gehör örat
lyssnar på den feges drömmar och fattar sina beslut.

Naiviteten . . . skapelsens nyckel