Och hon har aldrig älskat
så att väggarna slås sönder
eller
skakats av en så stormig passion
att man darrar enda ut i fingertopparna

Nej, hon har aldrig älskat någon
så mycket att åren kan gå som dom vill,
men känslan när man ses
efter de där tusen åren
fortfarande finns kvar
och strömmar igenom hjärtat
i en hastighet som borde vara förbjuden

Jag vet inte om det är hon som är tragisk
eller om det är mitt lönlösa älskande till honom
som fallit in i omöjligheter
som jag förlorade mig själv till för tusen år sedan

Nej, jag vet inte längre
har inte längre svaren till varför det blev sönder
för trots att tiden ligger mellan oss nu
så sover han inlindad i mitt hjärta
varje jäkla natt

Men det är för sent för att glömma nu
jag kan lära mig att låtsas att andetagen
kommer av sig själva

Men de ser inte att jag ljuger när jag säger
att hans hjärtslag har avlägsnat sig från mina
att jag nästan inte minns hans ansikte
eller hans konturer i månljuset

de tror att jag mår bra när jag säger
\"I\'m allright now\"
för mina läppar formar ord och meningar
som jag inte känner till
och allt jag hör inom mig är de sista orden
jag sa till honom när jag föll i bitar i hans famn
\"det är bara så hemskt, att detta är sista gången vi ses\"
och med gråten i halsen torkade han mina sista tårar

fortfarande är det hans händer jag famlar efter i mörkret
hans ord ekar mellan väggarna;
\"tomheten efter dig kommer att vara alldeles ofattbar
och för vad det är värt så älskade jag dig\"


en sådan visshet känner man bara en gång i livet
- hundra och jag ser honom -