så drog ditt ansikte åter över
matta ögons spruckenhet
med röstens omedelbara påverkan
fastnade jag i ditt vävda spindelnät

tårarna du fällde ville förföra
smälta isen du skapat i mig
när du vemodigt frågade
varför jag lekt med dig

jag svarade att vi drunknat
i varandra en stund
när det trasiga i vår tvåsamhet
försökte läka samman

vi föll förlorade i famnar
som längtat så länge
fast förståndet skrek så högt
att det inte var rätt

din sårbarhet smekte
som en ömtålig bris
där värme och kyla
kolliderade av förvirring

snälla håll mig sa du
jag är så tom utan dig
har frusit tusen nätter
sen du lämnade mig igen

jag svarade
du vilsna pojke
jag kan inte vagga dig mer
mina armar är lama
efter år av försök att rädda dig

bara du kan välja nu
att växa till en man
skära hål på invanda mönster

jag kommer inte gå efter
inte falla för din kärlek
den vilar tryggt i mitt hjärta
tills den dagen du går rätt väg