Hur högt bar han inte sin välpolerade hjälm
över slagfält av obrutna segrar
hur stolt var han inte över familjevapnet
som prydde hans trogna sköld

över den ljusa staden, gränderna
de gröna kullarnas befästa värn


Men hur högt än han bar sin hjälm, hur
stolt än han var
en skugga tung vilade högt över den
sol som skänkte honom all den glans

för även ständig seger har sitt pris
och endera dagen skall det priset betalas


Obesegrad gick han sinom graven till mötes
tillsammans med minnet själv om dåd begångna

ty där tider går i kvav stiger nya
och med dem diger glömska över svunna
dagars eder svurna

även de som nogsamt rests och ristats
uti beständigaste tillgängliga sten