väntan klär henne i sorgens ögon
det smala ansiktet berättar sagor som tynar bort i mörkret
bara hon kan höra sina ord viska
som infekterad rök i henne lungor

instängd,
instängd i hans händer

en vind har tappat bort sig
i hennes hår
förvandlas till en orkan
under hennes hud
fortfarande ristar gräset ärr
väntan
och hon flätar sakta
stenarna på marken

molnen har vant sig vid hennes beröring
ett åskväder, en storm
alltid innanför hennes orörda läppar
kroppens dragningskraft
mot marken
(när änglar gråter
regnar deras mörker över världen)
marken förblir uttorkad

instängd,
instängd i hans händer
och river på hans väggar
klöser insidan

bara det hårdaste slag
kan få henne att skälva
smaken av sitt eget blod
över hans vita kropp

nej, hon vet att minnen inte glömmer
(de förblir ihåliga)
och nej, hans oskuld sprack för länge sen
(i hans eget hus med lyset av en skrivbordslampa)
kanske får hon aldrig dansa i hans musik igen

hennes vädjan till rymden, hennes skrik
delar huggtänder

instängd,
instängd i dina händer
och river på dina väggar
klöser insidan
jag är din amputerade kroppsdel
se på mig nu, när jag ger vika 

väntan klär henne i sorgens ögon
och hon lär få vänta i tusen år till