jag satt försjunken på trästolen i köket med en varm och himmelsblå tekopp i händerna. det fanns en fläck på väggen som för övrigt hade brandgula tapeter, en liten förmörknad som jag stirrade på. lät tankarna droppa in och ut. kände mig kall inuti. hade vid det här laget kommit på att jag hade glömt bort det kalla teet i koppen. orkade inte bry mig. inte nu. allt var en tyngd och jag var underst.
     stegen i hallen och det välkända knakandet i golvet skvallrade om att en människa var på ingång. här satt jag, uppslukad av stormarna i mitt huvud och isolerad från omvärlden. sprang långsamt fast jag satt still.
         - jag sticker nu. måste gå lite tidigare, skulle hämta upp robban först.
     han sa aldrig mer än vad han behövde till mig, min pappa. robban var hans "reparpolare" och honom skulle han hämta upp för att de skulle repa. min pappa spelade trummor och robban bas. fast mer visst jag inte.
     när ytterdörren hade rytit för att varna att den nu stängdes lämnade den efter sig en tystnad som var tystare än tystnaden hade varit innan. är det inte så, att tystnaden är mycket tystare när man är ensam hemma? den liksom värker, sparkar på trumhinnorna på ett sätt ljud inte skulle kunna göra. det är som att ljudvågorna känner av närvaron i ett hem. 
     jag orkade inte stirra på den där jävla fläcken längre, bestämde jag. tvingade mig själv att tänka lite på min pappa. egentligen visste jag inte vem han var. när jag såg på honom såg jag inte en pappa, inte min pappa. jag såg en ung pojke, som inte än hade lärt sig att vara vuxen och möta allt vad det är man måste möta då trots att han var över femti. han borde beröra mig mer, det visste jag. jag var hans dotter, en del av honom och han en del av mig. men när jag tänkte på honom kändes det bara som att jag slösade tid. fläcken på väggen förtjänade mer tankar och funderingar. känslor också kanske. varför visste jag inte riktigt.
     nyckeln i låset. mamma. för det första hörde jag det på sättet hon öppnade dörren, och för det andra visste jag ju att inte pappa skulle komma tillbaka redan. min mamma var en mjuk och översnäll kvinna som försökte och gjorde allt på sitt sätt. och nu var hon i hallen. tystnaden blev vanlig igen.
         - hej!
     hon kom in i köket, lite rosig om kinderna och med en prydlig bukett liljekonvaljer i handen. hon älskade blommor. och promenader i ljummet vårväder. och liljekonvaljer älskade jag nog också. de luktade varma vårkänslor och de var vackra, speciellt på vårat köksbord.
         - hej, svarade jag med blicken på buskarna utanför vårt fönster. är det kallt ute?
         - nej, jag tog för mycket på mig. jag tror det här är årets varmaste dag. jättehärligt. jag borde ha lämnat koftan hemma. den är inte speciellt tjock, men jag blev för varm i alla fall. vad gör du?
         - sitter och betraktar en fläck.
         - jaha. hur länge har du underhållit dig med denna spännande aktivitet?
         - vet inte. ända sen du gick. jag gjorde te men glömde bort det och nu är det kallt.
         - jag kan göra nytt om du vill.
         - nejtack. jag ska fly in i läsvärlden, tror jag. dränka det som är min verklighet med en annan påhittad verklighet som är uppbyggd av någons fantasi.
         - utförlig förklaring, tack för det. är det någonting du verklighen behöver fly från i den här verkligheten då? någonting som har hänt?
     hon stödde handen på köksbordet och fick en liten mammarynka mellan ögonen när hon såg på mig. hon visste att böckerna var min flyktväg. så fort något jobbigt hände försvann jag in på mitt rum och läste tills jag inte orkade mer och somnade.
         - nej, inte direkt. men mina tankar är på hårdrockskonsert just nu och dom headbangar så det gör ont i skallen på mig. jag måste fly undan dem ett tag.
     jag visste inte om jag ljög. ingenting var klart längre i mitt 16-åriga huvud.
         - jag förstår. ja, men dåså. då tar jag själv en kopp på balkongen och andas lite mer lycka. visst är det nåt visst med balkonger? man känner sig alltid så fri där. eller är det bara jag?
         - nej, du har rätt. men det är inget bra ljus där ute så läsa kan jag inte göra där. men sitt där du och andas. god natt.
     jag reste mig från stolen och kramade henne innan jag gick fram till diskbänken och ställde min halvfulla kopp där. hon hälsade mig god natt hon med och jag gick in på mitt rum. tänkte lite mer innan jag leta upp en bok. tänkte på hur olika mina föräldrar var. de bodde i samma lägenhet, men inte i samma värld. hur kunde det bli så? jag förstod inte hur de kunde ha tyckt om varandra en gång i tiden. nu bodde de bara här på grund av mig. de älskade mig, men avskydde varandra. jag var limmet som höll ihop dem, och jag visste inte om det var bra eller dåligt. kanske hade det varit bättre om de inte träffades. men då skulle de inte träffa mig lika ofta, utan bara sitta ensamma. och jag ville ha båda mina föräldrar hela tiden, det var jag säker på. så jag visste inte vad som var rätt och fel. det som var rätt, var ändå alltid fel för någon annan.
     jag släckte sänglampan och kröp upp i min breda säng. mitt rum, så underbart. egentligen var det nog ingenting speciellt med det. men det var mitt. jag fanns liksom i hela det, jag var inskriven i väggarna och golvet, även när jag inte var där. jag hade min speciella doft där. och alla mina böcker. för det mesta av katarina von bredow. jag mindes en kommentar på baksidan av en av hennes böcker. "hennes berättelser är som livbojar att sträcka sig efter". det stämde verkligen. det spelade ingen roll vad som hade hänt mig, hur mycket tankarna än hade rockkonsert och headbangade. hennes ord gjorde så att allt det jobbiga försvann.
     jag tog upp "som jag vill vara" från sängbordet. lät mig uppslukas än en gång. ofta drömde jag att jag var en författare, målade upp människors liv och känslor. målade upp fantasierna som ändå var mina verkligheter med ord, på ett sätt som folk uppskattade och glupskt läste. jag läste för det mesta, men jag skrev lite också. kanske skulle jag bli som hon en dag, fast på mitt alldeles egna sätt.