höstlöven faller mjukare nu
från trädet i min halsgrop
jag minns fortfarande
när du planterade det
det var för tusen år sedan
eller igår

och jag vet att jag har brunnit,
flammat upp och berört dina ögonglober
alldeles för hårt
jag vet att jag har gråtit havsbrus och blixtar,
för ofta slagit sönder solnedgångarna
som egentligen var dina
bara dina

du har blivit buren
hela den här vägen
har aldrig fått känna grusets smekningar
mot dina bara fötter

det kan vara lycka ibland

om du vill leva inuti en vägg
får du göra det
jag kommer inte att glömma dig
i alla fall

men du,
höstlöven faller mjukare nu
från trädet i min halsgrop
jag minns fortfarande
när du planterade det
det var för tusen år sedan
eller igår

men,
det kan vara lycka ibland