träden var en aning sneda där hon gick, himlen tycktes vara på väg att falla över henne. hennes bara armar knottrades i de kalla kvällsvindarna, en kall sommar hade det varit. ena strumpan var borta, foten kändes stel och kall i skon. hon försökte att inte låta ekon från alla vinklar inuti huvudet att välta henne, det tog upp hela hennes koncentration.

inte minnas, bara gå. inte ramla.

det var när bilderna spikade sig fast på hennes näthinna som hon bestämde sig. nu var det slut. aldrig mer skulle hon minnas, aldrig mer se eller höra saker som fick henne att vilja gå in i en osynlig vägg och försvinna. snart fanns det inget kvar, kände hon. snart var hon tömd.

haltandes och med oklar blick gick hon till en gräsmatta några meter bort. det var ingen där. bara hon och bilderna, mörkret. hon stod så ett tag, andades några andetag av den ändå vackra kvällen. sedan stängde hon av.

gräset var blött under hennes tunga kropp. med ansträngning satte hon sig upp först på knä, för att sedan falla ner på rygg. så låg hon där. hon var inte medveten om tiden, den hade hon stängt av. hon visste inte om hon andades. tårarna rann men hon hulkade inte, rörde sig knappt alls när hon såg upp på den stjärnklara himlen och log ut i ingenting. allt rusade i kroppen, och ändå fanns ett stilla lugn inom henne. så slöt hon ögonen.