Den som, redan ligger ner . . .

Svärdet penetrerar hjärtat medan det kraftiga skrattet
ekar!

Obarmhärtigt!
Sprutande blod!
Eko . . .

Det blödande hjärtat pulserar svagt,
korta andetag.

Det regnar svart blod.

Livet passerar revy . . . andetagets orytmiska ljud . . .  

Suddig syn. Skakande händer. Klumpen i halsen.

Krigaren skär med kniven ögonen ut och håller dem i sin handflata. Jag är här.

Nära dig, rör dig inte, fly inte. Du kommer inte klara dig, ge mig din hand, säger krigaren med en djup, rofylld stämma och tindrande, pulserande ögon; låt mig visa dig vad som verkligen hände eller se genom mina ögon.

Med ljusets hastighet, med själens ögon speglas dåtidens scen på ytan . . .

Snabbt
            Snabbt
                        Snabbt!
                                                        Ljuset!
                                 Såret!
                      Blodet!
        Svärdet!
Här!

*Den svarta vindens dammstoft!*

Lyssna på min röst: Som du säkerligen förstår efter alla dessa tidsresor har själens glasögon samlat damm och vad som tycks vara becksvart eller groteska figurer är egentligen vad man vill föreställa sig för att rättfärdiga svaghetens känsla.

Samtidigt som man ger all sin makt och trofasthet åt rädslans kungarike medan själen desperat, panikslagen söker vägen ur hjärnans labyrint.

Här!

*Krigaren putsar glasögonen en sista gång*

Här får du dina glasögon tillbaks!

Men innan du får dem tillbaks vill jag . . . berätta en sak för dig, vad du såg, vad du kände det har jag också upplevt, jag förstår. Hoppas att du också vill förstå . . .

Nå? Vad tycker du? Vad är det du ser?