det värsta är väl att
när jag skriver det här
ligger du medvetet tyst
två meter ifrån mig


avståndet kom ikapp oss i natt
ingen grad av åtrå eller
förälskelse kunde väl
riktigt hindra det


och vad är väl längtan
när det varken finns händer att värma sig i
eller kyssar att skydda sig med


så vi ger upp
jag ger upp
men
trots allt ligger du där
medvetet tyst
förundrad över hur kärleken kan ta
så beslutsamma steg åt helt fel håll
och den svarar inte när vi ropar