kärlek

det var det där du viskade i mitt öra
kvällarna vi bara låg vakna och
såg på varann
då kylan kom krypandes och
vinden sprang ifatt hösten

det var det där du rörde mig med
lena fingrar tripp trappandes på
min hud
ingen flykt på mils avstånd och
skinnet la sig bekvämt till rätta

det var det där vi skrattade åt
eller vi skrattade nog snarare med
ett oupphörligt fnitter av osammanhängande
hjärtslag och förvirring
jag visste inte vad jag gjorde men
du sa att det kallades att älska

det är det där som river ner dig
skalar av din hud bit för bit
bränner sönder broar till förnuft
och insikt

det där som är hal is på vintern
en fläck som så ologiskt vilar
framför dina fötter
och hur du än gör så faller du
varje gång, om och om igen
inga undantag

det är kärlek som skriker på hjälp
från ett fartyg i mitten av atlanten
då den är alldeles för långt bort
från andetag och darrande händer
den som kastar sig i vattnet när
den själv insett att den aldrig
kommer bättra sig

vi är väl alla kärlek någon gång
hela tiden
varje dag
varje sekund