Det börjar med ett litet frö. Ett litet, litet korn som finns där inne. I början är dess existens oväsentlig, men sedan växter det sig långsamt större, tills det blir oundvikligt. Någonting som skaver, en identitetslös obehagskänsla som långsamt klättrar uppåt. Rädslan. När det där händer, det där som aldrig händer, händer. Då vet man det redan innan. Man vet, under de få sekunder man färdas genom sin egen hjärna; ingenting kommer någonsin att bli detsamma. Världen kommer att slitas sönder, någon kommer att plocka upp bitarna och sätta ihop dem igen. Men det är helt fel. Verkligheten har plötsligt, på bara de få sekunderna man färdas, fått ett nytt ansikte.
     Det börjar med ett litet frö.

Utanför fönstret vilade mörkret som ett tjockt täcke, omslöt naturen i sin hand, och inifrån pappa Jespers rum knattrade det om hans bärbara dator. Bredvid Sonja i soffan satt Miriam, hennes 14 åriga lillasyster, och såg på Criminal Minds med en aning uppspärrade ögon medan hon bet på den högra tumnageln. Själv var Sonja inte så mycket för tv. Hon föredrog att läsa. Vid vissa tillfällen satte hon till och med en bra bok framför kompisarna. Böcker var som hennes bränsle; hon behövde orden för att inte ramla sönder och samman. Ibland fann hon sig utanför sin egen kropp, så uppslukad av berättelsen att hon just då helt och hållet bara bestod av den.
     När Sonja hörde nyckeln i ytterdörren la hon ner Mörkt Vatten för att komma sin mamma till mötes i hallen. Ulrika stod blöt och flämtande på hallmattan när Sonja kom fram. I höger hand hängde en plastkasse med gröna äpplen.
     ”Oj”, sa Sonja.
     ”Det var väl att ta i”, sa Ulrika med ett leende och drog handen över det droppande håret. I vanliga fall var det blont, men nu var det nästan svårt att se vilken färg det hade.
     ”Vad har du gjort egentligen, sparkat Alfredo och fått en ordentlig körare?”
     Alfredo var en av lärarna som jobbade på skolan där Ulrika var rektor. Han var känd för att spotta när han talade.
     Ulrika skrattade.
     ”Nästan. Om han fortsätter såhär har jag snart inget val.”
     Sonja skrattade åt sin blöta mamma och kramade henne så att hennes linne blev blött inpå huden. Hon såg ut genom fönstret.
     ”Det regnar”, konstaterade hon.
     ”Jaså, det säger du. Är Miriam hemma?”
     ”Ja, hon kollar på Criminal Minds. Repris. Jag tror hon redan har sett det en gång men det tycks hon inte komma ihåg. Eller så bryr hon sig inte.”
     Miriam kom aldrig till hallen och hälsade på sin mamma, det var på något sätt en outtalad överenskommelse att det var Sonjas uppgift. Det hade bara blivit så. Miriam var mer för sin pappa. Sonja, mer för sin mamma. Så hade det alltid varit.
     ”Jag ska gå och hälsa på er besatte far”, sa Ulrika när hon hade tagit av sig de blöta kläderna och kommit in i vardagsrummet där tv: n var på. ”Hej gumman”, la hon till till Miriam när hon gick mot Jespers arbetsrum.
     Jesper var journalist. Men han drömde om att skriva en bok, att bli en känd författare som hamnade i toppen av alla listor. Sonja misstänkte att det var det han gjorde när han satt sådär, hela kvällar och nätter, och skrev och skrev medan fingrarna knattrade och knattrade mot bokstäverna på tangentbordet. Kanske skulle det bli en bok så småningom. Sonja undrade om han var bra. Det måste han väl vara, om han var sådär skrivgalen?
     När Ulrika kom tillbaka satte hon sig i soffan bredvid Sonja som hade gått tillbaka dit. Criminal Minds var slut och Miriam hade gått.
     ”Var jag också sådär när jag var 14?” frågade Sonja när de hörde dörren till Miriams rum smälla igen.
     ”Nej, det var du nog inte. Men ni är väldigt olika. Men om det är någonting som har hänt, om hon inte mår bra, då pratar hon med Jesper. Det har hon alltid gjort. Så jag tror inte att vi behöver vara oroliga. Men det är snällt av dig att du tänker på din syster, Sonja.”
     Sonja nickade.
     ”Har din dag varit bra då?”
     ”Jodå. Men den där Alfredo är jäkligt jobbig, jag hade möte med honom idag. Och att han måste sitta så nära en. Det känns som om man har misstagit sig för macken och gått in på en biltvätt.”
     Soja log och betraktade sin mamma. Hennes hår hade börjat torka, och stora, blonda slingor letade sig ner över hennes ansikte och axlar. Det håret hade Miriam fått ärva. Men ögonen, de stora, klarblå och alltid närvarande ögonen, hade Sonja fått ärva. Det var där, och deras humor, man såg likheten mellan dem.
     ”Tycker du att jag är för tokig? Nu får du berätta hur du har haft det. Du har väl ingen Alfredo i klassen, hoppas jag?”

Det var en dag när höstsolen var ett gulvitt klot och luften var klar och stilla, liksom tystlåten och försiktig, när det hände; när det där som aldrig händer, hände. Det finns tusentals sett att förklara det på; att tiden plötsligt stod stilla, att världen upphörde, att ett överväldigande tryck trängde fram och att allt som någonsin varit blev någonting helt annat. Men faktum är att tiden var opåverkad, himlen förblev ett oändligt tak och marken stödet och tryggheten som inte rubbades en millimeter. De var bara känslor; en iskula av skälvande känslor, som började med ett litet, litet frö långt inifrån djupet.
     Sonja var på cykeln på väg hem. När mobilen ringde övervägde hon att inte svara, att kolla när hon kom hem. Ändå bestämde hon sig för att ta det, tänkte att det kanske var viktigt, sådär som man alltid gör.
     ”Hallå?”
     Bilar körde överallt och det var svårt att höra.
     ”Sonja…”
     Det var Miriam. Hennes röst darrade, skälvde, hon grät. Bara hennes röst kunde slita sönder allt.
     ”Vad är det, vad har hänt?”
     ”Mamma, hon har kro-”. Rösten svek henne. ”Hon har krockat.”
     Ur Miriam rasade förklaringar, ord som byggde och byggde och som gjorde det verkligt och Sonja ville inte höra, hon ville stänga av. Hon stod där, på trottoaren, med telefonen pressad intill örat och hörde sin syster gråta och hacka fram sanningen. Det fanns tusentals sätt att förklara det på. Men ingen av dem stämde.
     Miriam hade sett Ulrikas bil när hon cyklade, hade precis tänkt vinka när hon såg den andra bilen som körde helt fel, den körde så otroligt fel. Och Ulrika såg den andra bilen. Hon såg den och hon tänkte skydda sig själv, hon tänkte rädda sig själv så hon körde åt sidan, hon svängde, hon körde för att rädda sig själv men det blev inte så, det blev så otroligt fel. Det fanns en lyktstolpe och den såg hon när det var för sent. Bilen körde rakt in i lyktstolpen. Bilen med mamma, krockade med en lyktstolpe.
     ”Var är hon nu?! Är hon okej?!” skrek Sonja genom tystnaden som var biltrafik men just nu var det ingenting, det var där, ingenting fanns, kanske fanns inte ens tystnaden.
     ”På Danderyd. Jag är också där. Hon-”.
     ”ÄR HON OKEJ?!”
     ”HON LIGGER I KOMA, SONJA! Hon…hon…hon ligger i koma. Ingen vet när hon vaknar. Om hon vaknar. Jag vet inte…”
     Det blev tyst på linjen. Sonja hörde Miriam lägga på. Hon la ner mobilen, skakade och grät men hon brydde sig inte, var kanske inte ens medveten, visste inte ens om hon själv fanns längre, om någonting fanns. Men på något sätt lyckades hon ändå ta sig upp på cykeln och komma till Danderyd, komma fram för det var det enda hon tänkte på, komma fram till mamma.
     Det var en dag när höstsolen skänkte varma smekningar och luften var full av frihet, vinden viskade lugnt om trygghet. Det var den dagen som det där som aldrig händer hände. Trots det, satt ändå himlen på något sätt kvar.

Sonja hade många kompisar. Dagarna gick och det kom inte en sekund då hon tänkte på att ringa någon av dem. Istället stannade hon hemma från skolan ensam i sitt rum med alla böcker hon ägde. Hon hade läst allihop minst en gång innan, men hon brydde sig inte om det. Hon läste om varenda bok, igen och igen. Det var allt hon kunde göra nu; gömma sig och vänta. När hon inte gömde sig gick hon till sjukhuset och satt intill sin mamma. Det fanns så mycket inuti henne när hon satt där att det gjorde ont. Allt hon ville var att bara få prata med henne, den möjligheten hade alltid funnits där innan. Sonja önskade att hon hade lyssnat på alla dem som sagt att man ska uppskatta det man har innan det är för sent. Att hon insett att det faktiskt betydde någonting.
     Det fanns stunder då det knackade på dörren.
     ”Kom in” svarade Sonja och la ner boken.
     Det var Jesper.
     ”Hej” sa han när han öppnade dörren. Sen sa han inget mer. Allt han gjorde var att gå och sätta sig bredvid Sonja på sängen, för att bara sitta där ett tag. Ibland såg han på Sonja. Inte hastigt, som om han inte ville att hon skulle märka något, utan öppet och sårbart. Sonja visste att han ville någonting. Men hon brydde sig inte om att ta reda på vad det var. Efter ett tag gick han igen, och Sonja fortsatte att läsa. Hon undvek att höra hur Jesper gick in till Miriam och hur de pratade. Hon kunde ändå aldrig urskilja några ord. Fast egentligen visste hon att det inte var det som hon försökte låtsas att hon inte märkte.

Det hade gått en vecka och Sonja kastade konstant blickar på telefonen, väntade, bad den att den skulle ringa och göra allt som vanligt igen. Ibland ringde det. Men det var aldrig rätt. Ibland när kompisar eller släktingar ringde la Sonja på. De spelade ingen roll längre. Hon visste att hon snart skulle behöva gå till skolan. Hon hade missat en hel vecka, det var viktigt. Men det var som om hon inte kunde fortsätta med allt som var vanligt, allt som var vardagligt förrän Ulrika kom tillbaka. Sonja fruktade, hon visste, att det kunde ta väldigt lång tid innan hon skulle vakna ur koman. Hon var på gränsen att ge upp hela tiden, att tänka att hennes mamma var borta och att hon aldrig skulle vakna. Men om hon tänkte det, verkligen tänkte det, skulle den tunna hinna som höll ihop henne brista. Hon skulle inte klara det. Hon behövde låtsas, hon behövde vänta. Hon behövde hoppas.
     Varje morgon hörde hon dörren slå igen, och hon visste att det var Miriam som gick till skolan. Det fick en liten vass flamma att bildas, så bara för en sekund, utan att hon riktigt visste varför.
     På natten brydde hon sig inte om att sova. Inatt, som många andra nätter, låg hon stilla och såg up i det gråa taket. Såg hur ljuset från bilar utanför målade sträck på väggarna. Hon hade precis slutit ögonen när hon hörde dörren öppnas. Hon låg kvar, väntade på vad som skulle komma. Hon hörde små fötter tassa över golvet. Det var Miriam, det hörde hon på stegen. När de var mindre brukade Miriam alltid smyga in i Sonjas rum, och så låg de bredvid varandra länge. Ibland prata de, ibland var de helt tysta. Bara varandras närvaro räckte då. Nu hade baksidan av deras relation vänts upp, och baksidan var motsidan till vad som förr hade funnits. Luften mellan dem gick inte längre att andas på samma sätt. 
     ”Sonja.”
     Miriams röst var svag, men ändå klar på något sätt. Sonja vred huvudet mot sin lillasyster, där hon satt på sängkanten i sin grå pyjamas. Hon nickade. Det var som en tillåtelse för Miriam att stanna kvar, att säga det hon ville säga. Men hon kröp inte upp i Sonjas säng och lade sig tätt, tätt intill sin syster som hon hade gjort när de var mindre. Det var annorlunda nu. Allt var annorlunda. Det förflutna befann sig i en helt annan värld, och det var som om just den känslan hängde i luften och fick deras handlingar att synas i ett annat ljus.
     Miriam satte sig på sängkanten och såg ut genom fönstret där ingenting egentligen syntes förutom ett svart sammetstäcke. Sonja förundrades över hur klara hennes ögon var även i mörkret. Det där vassa hon inte visste varför hon kände flammade upp igen. Miriam mötte hennes blick.
     ”Hon är inte borta”, sa hon. ”Det vet du, va? Hon kommer… vakna upp. En dag, en morgon, när vi minst anar det. Då kommer hon. Då står hon där i hallen med en kasse gröna äpplen i handen. Och då är det som om inget egentligen hänt. Som om det aldrig hänt.”
     Sonja log. Men hon låg helt stilla. Såg upp i taket. Hon skulle låta Miriam säga det hon ville. Ändå förundrades hon över smärtan i hennes ord. Någonstans, mitt i allt, hade hon på något sätt bara sett sin egen smärta. Ingenting annat hade fått plats. Eller så var det hon som inte hade låtit det nå fram till henne, tränga igenom ytan hon hade skapat, som skiljde henne från omvärlden.
     ”Sonja… du borde inte göra såhär mot dig själv. Det är inte rätt. Du kan inte bara stänga in dig i din egen sorg och fälla ut taggarna och låtsas som om du är den enda i det här.”
     Sonja kände hur det samförstånd som just byggts upp började rasa. Utan att ta blicken från taket sa hon, med mer kraft än hon haft på länge:
     ”Vad spelar det för roll för dig? Du har ju Jesper, du-”
     ”Och det har inte du, menar du? Har du nånsin tänkt på att du kanske inte är den enda som är helt förkrossad på grund av det här? Har du nånsin försökt se vad pappa och jag tänker? Tror du att det bara är du som är ledsen? Tror du att det faktiskt spelar någon roll att du stod närmare mamma? Se bara på pappa!”
     ”Du och Jesper har du pratat, jag har ju hört er! Du har gått till skolan varje dag som om ingenting har hänt! Ursäkta, men det verkar faktiskt inte som om din värld rasar samman!”
     ”Men du försöker ju inte se, Sonja! Bara för att jag går till skolan betyder det inte att allt är som vanligt, jag klarar bara inte att vara här där du sitter som en skugga och förgiftar luften. Det finns ett liv utanför det som har hänt, även om du vägrar att se det.”
     ”Vad menar du ’se bara på pappa?’”
     ”Du har inte ens märkt det.” Hon utgav en suck och sjönk ihop lite där hon satt på sängkanten. ”Han bara sitter. Han är helt förkrossad, Sonja, fattar du inte det? Vad han än gör annars så sitter han på sitt rum och skriver, hur han än mår. Och det har slutat nu. Han skriver aldrig nu och du har inte ens märkt det. Du har inte ens sett sorgen i hans ögon och skuggan som sugit sig fast i hans ansikte och gjort honom helt blek. Ibland undrar jag om du ens vet vem han är.”
     ”Det är väl ändå inte Jesper det handlar om här! Hur kan du sitta och prata om honom nu? Mamma är-”
     ”Du kallar honom inte ens för pappa. Du säger Jesper. Som om han bara var någon du träffat på måfå, någon du inte bryr dig om. Fattar du inte hur mycket det sårar honom? Som om du inte räknar honom som din förälder. Jag tycker du borde tänka efter lite. Fundera på vem det här egentligen handlar om.”
     Miriam ställde sig upp från sängen och gick ut. Hon stängde dörren med en lätt smäll. Sonja hörde henne gå tillbaka till sitt rum.
     Sonja blickade ut i ingenting och blev förvånad över hur tyst tystnaden var. Hennes yngre syster, som hon alltid även räknat som mycket mindre, hade klivit fram och visat en sida av sig själv Sonja aldrig sett. Plötsligt var det Sonja som var i underläge. Hon förstod att hon alldeles för länge hade underskattat sin syster. Tänk på sig själv som bättre, utan att riktigt inse det. Det gjorde ont tänka på det så. Sakta försökte hon tränga ut ur den hinna hon skapat. Ändå pumpade fortfarande hjärtat ut ilska i hela kroppen och hon bestämde att börja tänka klart imorgon. Hon slöt ögonen där hon låg i det skuggbeklädda rummet och bara andades. Hon förundrades över hur skönt det var. Någonstans, på botten av djupet, fanns en lättnad.

Nästa morgon var en lördag och molnen hängde som ett tjockt, grått tak över världen; ett ovälkommet skydd. Sonja satt ensam vid bordet i köket med en kopp varm choklad framför sig. Det var ganska tidigt, ingenting hördes från Jespers rum, så Sonja antog att han fortfarande sov. Miriam hade gått ut en halvtimme tidigare. Sonja anade att hon tog en av sina jag-måste-andas-och-tänka-prommenader som hon hade tagit varje dag de senaste dagarna. Sonja funderade över om hon skulle gå till mamma en stund. Hon hade inte varit där på länge nu, och hon ville inte att bilden av henne skulle blekna. Men samtidigt var det någonting som hindrade henne. Hon hade tänkt på det Miriam sagt kvällen innan hela morgonen. En mening dök upp i hennes huvud, utan att hon visste var den kom ifrån. Vilken var den riktiga förlusten? Att förlora en mamma man redan hade, eller att aldrig lära känna pappan som alltid funnits där utan att man aldrig riktigt sett honom. Någonstans gjorde det väldigt ont att tänka så. Sonjas mamma kanske faktiskt aldrig skulle vakna upp igen. Men skulle hon då sitta här, utan någon förälder alls?
     Så reste hon sig, beslutsam, hon har fattat ett beslut utan att riktigt veta om det. Hon gick in på sitt rum, tog på sig ett par jeans och ett svart linne, borstade igenom det tunna håret. Utanför Jespers, hennes pappas, dörr hörde hon att han var vaken. Dörren till garderoben öppnades och stängdes, någonting togs ut och så tog han några steg. Sonja stod kvar några sekunder vid dörren, sen tog hon upp handen och knackade tre gånger.
     ”Kom in.”
     Han röst lät mjuk och hård på samma gång, sylvassa taggar av sammet. Sonja öppnade dörren och steg in. Sen stod hon där vid dörren.
     Jesper satt vid sitt skrivbord där hans dator var, men han skrev inte. Han satt bara där, och hon kände det som om sorgen som vilade över honom slog henne i ansiktet. Att hon inte tidigare sett sårbarheten, det svaga hos honom som målade hans nacke och fortsatte över hela hans baksida. Hon tänkte på vad Miriam hade sagt om hans ögon.
     Han vände sig om och när han mötte henne med blicken såg han uppriktigt förvånad ut, nästan ertappad.
     ”Sonja”, sa han.
     ”Jag…”, började hon. Hon visste inte hur hon skulle fortsätta. Hon visste att han hade försökt. Alla de gånger han hade kommit in i hennes rum, som om han ville något, fast han bara satt där. Hon borde inte ha vänt taggarna ute.
     ”Sonja”, sa han igen och reste sig från stolen. ”Är det någonting du vill ha? Hjälp, eller-”
     ”Nej.”
     Hon stod där och såg på honom. Hennes pappa. Hon insåg att hon nog aldrig hade sett på honom riktigt förut. Att hon aldrig hade följt hans ansiktslinjer, de runt ögonen och runt läpparna. Huden var blek, ögonen mörkt blå och läpparna hade en svagt rosa ton, de var smala. Det bruna, tunna håret låg bakåt på hans huvud. Det slog henne hur ung han såg ut, som en ensam liten pojke, och samtidigt var det som om han hade åldrats under natten. 
     Så tog hon några steg, närmade sig honom, så var hon där, slog armarna om honom och det tog några långa hängande sekunder men sedan var hans händer där också, hans starka, men ändå svaga, pappahänder. Hon stod där och kände att han doftade shampoo och sorg.
     Och så började det.
     Växandet.

Hon hade aldrig suttit hos sin mamma så länge som hon gjorde dagen efter att hon hade gått in till sin pappas rum. Hon hade inte ens gått hem efter skolan, för skolan hade hon bestämt sig för att gå till den dagen, utan gick direkt till sjukhuset. Det var som om någonting hade nått sin gräns, som var precis på kanten, och av att hon satt där och såg på sin mammas ansikte gav det en liten knuff. Något behövde klarna. Sonja visste det. Och när hon satt där, timme efter timme med händerna i knäet medan regnet smattrade på fönsterrutans hårda glas, började molnen skingras någonstans långt bort, och trots att det var lång bort, kanske i en helt annan värld, var de nära. Hennes mammas ansikte var så välbekant, när hon såg på henne välde en sorg up och hon började gråta, långsamt och sorgset. Tårarna föll ner på händerna som låg i knäet. Hon mindes så mycket när hon såg på det där ansiktet, men såg också allt hon hade missat. Hennes mamma hade varit hennes allt i familjen. Hon hade underskattat sin syster utan att egentligen veta vem hon var, bilden av hennes pappa var suddig och för liten för att passa i någon ram. Och detta insåg hon inte nu förrän hennes mamma låg här, orörlig, omöjlig att nå, helt utan färger. Ulrikas kropp låg där. Men själva Ulrika verkade blekna mer och mer för varje dag. När hon vaknade igen skulle Sonja göra allting rätt. Hon skulle prata med Miriam och Jesper, lära känna dem som medlemmar i hennes familj och hennes liv, lära känna dem som de människor de var.
     Bara Ulrika kom hem, skulle hon göra det.
     När hon kom hem ställde hon väskan i hallen, struntade i att äta och gick raka vägen till sitt rum och la sig. Hon var så otroligt trött, tankarna låg som en dimma i huvudet på henne. Hon tog ingen notis om att dörren till Miriams dörr stod öppen och att hennes skor inte stod i hallen.
     Det kändes som om hon hade sovit i en sekund när telefonen ringde. Klockan på väggen ovanför hennes dörr visade 22.00, så antagligen hade hon sovit ett tag. Hon stapplade upp ur sängen och fram till telefonen i hallen medan ena handen slappt försökte skaka liv i ansiktet.    ”Ja, Sonja här.” Ljudet av hennes egen röst fick henne att vakna till lite.
     ”Kom till sjukhuset. Nu.” Det var Jesper, och han uttalade orden så snabbt att det tog ett tag innan Sonja, som fortfarande var sömning, hann uppfatta vad han sa. När hon skulle svara hade han redan lagt på.
     Hon visste inte om hon skulle bli glad eller ledsen. Hade Ulrika vaknat? Hade någonting hänt? Varför kunde han inte bara säga om det var bra eller dåligt, åtminstone? Så fick hon bråttom. Hon var framme vid dörren på två steg, slet på sig jackan och hoppade i skorna, sen var hon ute. En kvart senare var hon på sjukhuset igen.
     Utanför rummet där Sonja visste att Ulrika låg satt Miriam på en stol med tomma ögon. Sonja sprang fram till henne, trots att hon någonstans egentligen bara ville springa hem igen och öppna fönstret till en värld tusen mil från den här. Miriam sa ingenting när Sonja kom fram till henne, hon var som låst. Sonja öppnade dörren till rummet och möttes av Jespers ryggtavla. På grund av det hon nu visste kände hon hur hennes kropp tog eld, hur flammor smekte henne inifrån medan iskalla tårar rann och rann.
     Världen var tusen mil från den vanliga.

En natt, några veckor efter, låg Sonja i sin säng och såg på ljussträcken i taket. Det kändes som om rummet snurrade när ljuset rörde på sig, Sonja slöt ögonen hårt och kramade täcket för att inte försvinna iväg. Så hörde hon ett välbekant ljud utanför dörren, ett som hon hade hört de flesta nätter när hon var liten. Efter en liten stund öppnades dörren och Miriams små, tassande fötter smög över golvet. Sonja släppte sitt hårda tag om täcket, men hon öppnade inte ögonen. Inte än.
     Miriam visste att Sonja var vaken, det måste hon veta, men ändå smög hon ljudlöst med lätta fötter upp i Sonjas säng. Fortfarande med slutna ögon flyttade Sonja på sin kropp, gjorde rum för sin syster. Senare i livet skulle hon aldrig glömma den här natten, då hon låg där med slutna ögon och kände värmen från Miriams kropp genom nattlinnet.
     Länge låg det så, tätt intill, som om de bara hade varandra i hela världen och om de separerades skulle ingenting, ingenting längre vara verkligt. Det var först när Sonja vaknade av Miriams tårar som hon insåg att hon hade somnat. Sakta öppnade hon ögonen och såg på sin lillasyster som låg med ryggen mot Sonja och grät tyst. Utan att tänka tog hon handen och placerade den på Miriams mjuka hår, började stryka över hennes huvud och smeka hennes kind. Efter en stund tystnade hon, och började andas tungt och mjukt. Men Sonjavisste att hon inte sov. Inte än.
     Efter en stund vände Miriam sig om och för första gången såg de in i varandras ögon. Sonja kände det som om aldrig riktigt hade gjort det förut, aldrig sett på henne ordentligt. Så öppnade Miriam munnen och viskade skakigt, men ändå rent:
     ”Egentligen är man bara död innan man fötts. Egentligen kan aldrig någon människa som funnits på jorden dö, eftersom den funnits och lämnat sina spår i livet. Så egentligen är man bara död när man aldrig ens börjat sitt liv.”
     Hon finns kvar, tänkte Sonja. Allt börjar med ett litet frö, och efter det kan fröet bara bli större. Hon växer någon annan stans nu.
     ”Ja”, svarar hon.
     Och sammetsnatten fortsatte att sväva utanför fönstret. Morgonen var ännu inte här, hade inte kommit med sitt nya ljusa leende.
     Inte än.