Georges svåra skilsmässan fick honom att gräva sig ner i arbetet, att sjunka in i vardagens kvicksand för varje dag som gick. Men han mindes inte längre. Han mindes inte alla dessa gräl och sårande ord som vanhelgade deras heliga kärleksminnen, de lyckliga stunder de skapade tillsammans. Varken spelade det någon roll att hon tog allt han ägde, han brydde sig inte, lätt kommet lätt förgånget som han brukade säga. Men han mindes mycket väl vad han hade förlorat, uppoffrat och det var hans livsglädje, hans nyfikenhet och upptäckarglädje. Allt kvävde honom, vartenda andetag var en tortyr, en ständig kamp i denna grymma tomhet han valde att skapa och vistas i.

Han satt på sin kontorsstol, satte på sin dator och började gå igenom årets budget och alla kvitton från affärsluncher, resor m.m.  Upptagen som han var från sitt arbete blev han lite skrämd när han kände Andreas hand på sin skuldra. Godmorgon, sa Andreas och vänligt log medan han småroat betraktade hans uttråkade upprördhet. Andreas tog av sin jacka och hängde upp den på den självhäftande kroken.  Han sedan vattnade sin krukväxt och tänkte inombords att han borde fråga George om han ville följa med. Han hade lagt märke till på hur George gradvis gled ifrån sitt vanliga jag, hade isolerat sig och de svarta påsarna under ögonen och blek hud vittnade om sin nattsömns kvalité och levnadsvanor. Även om han var nyanställt kunde han märka skillnaden samtidigt som han visste att trots att de inte hade samma preferenser respekterade de varandra och hade byggd grunden för en framtida vänskap.

- George . . .

- Ja, sa han och lyfte sitt huvud från kvittohögen

- Vill du följa med inatt? Om du minns jag erbjöd dig att visa dig hur jag lever på nätterna. Säg inte nej igen! Säg att du vill! Snälla, snälla snälla, sa Andreas och kröp på sina knän till George, tittade honom med låtsas sorgsna valpögon medan han vilade snett sitt huvud på tangentbordet. Georges avväpnande leende lyste upp hans ansikte.  Jag måste ta mig ur det här, jag behöver det här, tänkte George för sig själv.

- Ja, varför inte du lille rackare, efter jobbet kan vi träffas. Sanningen är att Andreas påminde honom om en barndomsvän han hade så kär, han också kallade honom lille rackare men tyvärr förlorade sin barndomsvän kampen mot drogerna. George med en lätt suck fortsatte sitt arbete, Andreas gjorde detsamma samtidigt som han då och då tänkte på gårdagens kväll. Han var nyinflyttat men han hade lärt sig stadens vägar och alléer, känt varje motorväg med sin Harley, hur däcken smekte asfalten och vinden sina kinder, han vägrade ha hjälm på sig. Han älskade sin Harley.

Nattens mörker föll sakta över staden, trafiken stod stilla i alla riktningar. Alla var på väg någonstans, de flesta trötta, George med. Men han bestämde sig att hålla sitt löfte, det är för mig jag gör det här, sa han och vävde ner bilrutan medan den lätta kvällsbrisen svepandes kom in i bilen. Andreas visste en genväg och redan väntade vid andra sidan av staden. Byggnaderna vibrerade av musiken. Han ringde George och meddelade att han skulle vänta honom vid stranden, sitta på sanden. Han satt där på den ljumma sanden, tog av skorna och betraktade månen som sakta trädde fram, bakom molnen. Han älskade att skåda stjärnorna även om han fick nackspärr, det var mödan värt sa han som alltid och masserade sig själv i nacken. Kan man inte få vad man vill från någon annan kan man åtminstone se till att få sitt behov tillgodosett på ett eller annat sätt sa han och flinade medan han började massera sina fötter. Mobilen ringde, det var George. Han försökte hitta en parkeringsplats.


 Samma stund han lade på luren tänkte han att det skulle vara bäst om de inte gick på det ställe han brukade vara och istället gå på det andra stället där det fanns ögongodis för båda. Någonstans att vila sina ögon på eller hitta någon att spendera kvällen med.  På det stället fanns nästan alltid någonting för alla smaker, beteende och sexuella preferenser. Man skulle förvänta sig att det är ett skumt ställe sa han till George medan de promenerade dit; men det är inte alls så, du kommer själv se vad jag menar men om du för en stund känner du dig obekvämt säg till och vi kan gå någon annanstans med detsamma.  Stället är nyrenoverat det är därför allt luktar som nytt sa Andreas innan han öppnade dörren. Kom, sa han och puttade George lätt när han såg att han tvekade. Vart vill du sitta? George tittade omkring sig tills hans ögon fastnade någonstans. Andreas följde hans blickriktning och log. Erica? En underbar varelse, kom ska jag introducera dig för henne. George kunde knappt tänka längre det var som allt han hade gått igenom suddades bort på en sekund, som att den rivande klumpen i halsen försvann av sig själv. Han bara sög i sig alla sinnesintryck som fick hans hjärta att jubla.

Tjena Andreas! Sa Erica med ett leende och kramade om honom medan hon fäste blicken på George. - En ny vän? Frågade hon mjukt. -  Nej, George är min arbetskollega, jobbar du ikväll?  - Nej ikväll är jag ledig, någon annan får servera kunderna, jag kommer njuta av musiken inatt. Du vet att det nya bandet alla pratar om är i staden? De kommer provspela hos oss idag, prata med ljudteknikerna. Han du gillade, deras manager han ska också vara med för att skriva under kontrakten. Så nog kommer du få chansen att prata med honom igen, bland annat, sa hon och blinkandes nuddade honom med sin armbåge på magen. Andreas skrattade innerligt och med en hopp och studs satt på stolen som fanns några meter bakom honom, han la sin arm på armstoden och vinkade åt servitören. Vad ska ni dricka? Jag bjuder.  Sa han och tittade mot ingången.

Du längtar efter hans ankomst, observerade Erica medan hon klappade på stolen bredvid sig, inbjöd George att sitta ner. Ja, det gör jag, sa Andreas och log vemodigt. - George, vad ska du dricka? Frågade Andreas medan servitören stod och väntade på beställningen. Jag har ingen aning, sa George medan han satt bredvid Erica. Jag brukar inte dricka, vad tycker du att jag ska dricka Erica? Sa han med ett rofyllt leende. - Aaaah du borde prova det nya vinet som kom igår, ekologiskt odlat vin, man kan känna hur den behagliga sötman och syrliga fukten blandas med en aning av eksmak. Som om vinet porlar ner i vinglaset direkt från vinkällarens ekfat. - Absolut! Sa George entusiastiskt! Ekologiskt vin ska det bli! Vinet porlade ner och de drack medan de tittade på bandet som spelade. Andreas frågandes vinkade åt George, han nickandes visade att det var okej. Andreas gick upp på den andra våningen, väntade utanför chefens kontor och i väntan på bandets manager, smuttade på vinet.

- Vet du vad!? Sade Erica och lade sin hand på hans hand. Jag har nyckeln till cigarrrummet! Kom! Vi kan sitta vid fönstret och titta på havet medan vi röker och dricker, vad tycker du? De brukar inte använda rummet på Tisdagar, och vi kan titta på bandet från teven där, sofforna är så fluffiga och mjuka! Sedan kan vi gå och äta våfflor med bär och honung, matstället brukar ha öppet hela natten  lång och vi kan dricka kaffe eller varm choklad, om du vill . . . sa hon lite blygsamt och blev tyst.

- Du påminner mig om mig själv en gång i tiden sa han och log hjärtligt. Självklart kan vi. Visa mig vägen min sköna, jag följer dig vart du än tar mig!

Hon stannade för en stund och fnittrade, tog vinglaset i sin hand gav honom sitt vinglas, tittade på honom och log innerligt. Kom då! Hon tog hans hand i sin och sen gick de till cigarrummet.

- Tänd inte ljuset, det kommer utifrån, det räcker. Viskade George.

- Okej . . . viskade hon och tassade fram, öppnade fönstret, andades in. Kom, ta ett djupt andetag. Känn havets doft. Han närmade sig och de bara stod  stilla. Där.

- Det är så skönt att bara vara. Den ekande tystnanden i mig bröts. Jag kan höra mitt hjärta igen. Tack.

- Vadå? Jag behövde också lyssna på mitt hjärta. Tror du att du är det enda som har problem? Men låt oss inte prata om problemen. Vi kan inte lösa dem just nu. Skål!

- Skål!

- Jag vill träffa dig igen

- Jag med . . .



Fortsättning följer