Du! Kan du fatta hur mycket du sårar mig?
Du! Bakom odjurets skugglika projektion
på grottans väggar! Du!

Målad av blod från den lila människans
hjärta ritas odjurets konturer! Odjuret
andas tungt och vrider om sig i sömnen,
blod rinner från dens näsborrar och med
ett vrål den flämtandes skriker! Du! Svarta
ögon lyser i mörkret, diamanttårar faller till
marken! Du! Varför gör du så mot mig? Jag
kan inte vara inom mig själv när du tar mig
så långt ifrån min själ . . .

DuUuUuuu! Hör du min hesa rösts eko?
Vart tror du att jag befinner mig nu?
Död ved och lågornas spökrök . . .
Du vet . . . du har också varit där . . . men
varför skickar du mig dit? Älskar du mig inte?
Den lila människan torkar sitt blodiga
finger och med en stött skrikandes vrålar:

Det är JAG som utsätter mig själv till detta!
Försvinn ur mitt sinne! F ö r s v i n n !

Den lila människan kramar om sina ben och
gungandes fram och tillbaks spottar ut fem
blodtäckta stenar . . . du . . . min visdomskälla . . .
hur kan jag förneka din existens?