- På återseende, instämde hon och låste upp dörren samtidigt som mobilen ringde, det var Andreas.

- Godmorgon Andreas!  Sade glatt George medan han sträckte ut sig och gick med raska steg, letade i sin ficka efter bilnycklarna. Vart är du nu? Ska vi dricka kaffe innan vi går på jobbet? Vänta en stund. Erica! Han vände sig om och vinkade åt Erica som gick åt andra hållet. Jag och Andreas ska gå och fika innan jobbet vill du följa med? Hon pekade på sin silverklocka, lyfte upp och sänkte axlarna, skakade sitt huvud. Okej. Okej. vi hörs, sa han nickandes. Ja, Andreas, du hann aldrig svara. Ska vi gå och fika?

- Absolut, det är vad jag behöver just nu, svarade han tröttsamt och uppgivet med ett suck.

- Har det hänt något? Frågade George med en koncentrerade, undersökande röst.

- Mitt liv har hänt. Det är vad som har hänt! Men vi kan prata om det medan vi dricker kaffe, svarade Andreas lite frustrerat.

- Okej, vart är du nu?

- Jag sitter på stenbänken vid stranden . Ring mig när du är nära. Kom bara.

- Lägg inte på luren, jag är på väg. Sa George och satte sig i bilen. Du som kan området bättre än jag, vart ska vi gå och fika? Sa han medan han startade bilen. Men vänta en stund. Jag ser ett café, här, runt hörnet. Vet du vad? Jag ska köpa två koppar kaffe och vi kan sitta där du är, vad tycker du?

- Absolut! Vilken perfekt idé! Jag vill inte vara bland folk just nu. Tack!

- Jag ringer dig om en stund. Sa George medan han klev ur bilen.

- Men vänta! Minns du hur jag dricker mitt kaffe?

- Ja, det gör jag . . .

- Aaah, okej! Sa Andreas och smålog, tittade på de glittrande vågorna. Vinden blåste i hans halvlånga hår, mobilen ringde, han svarade.

- Titta bakom dig, sa George. Andreas vände sig om, där stod han.

- Här. Sa George och sträckte ut sin hand, gav honom sin kaffemugg medan han satt bredvid honom. Vad har du på hjärtat? Frågade han med mjukt röst och la sin hand på Andreas skuldra, han började gråta med detsamma, la sitt huvud mellan sina ben.

- Så många år har jag kämpat mot diskriminering, försökt finna vem jag är trots mobbningen men att bli diskriminerat från den jag älskar är som en spark i magen som fortfarande känns! Fattar du? Men hur kan du fatta det ofattbara? Nä . . . du kommer fatta. Ni är alla likadana!

- Hej! Vänta en stund! Dra inte alla över samma kant! Vi har pratat om det här förr . . .Du vet var jag står!

- Jag vet, jag vet . . . det är smärtan som talar . . . förlåt min vän. Sa Andreas med darrande röst och tittade på marken, plockade upp en sten och kastade den i havet medan han reste sig upp. Fan! Fan!Faaan!

Skrek Andreas medan han stampade i sanden! Vi har alltid visat vår kärlek offentligt och när jag skulle närma mig honom (han heter Hans) han bara tittade på mig som om han inte kände igen mig och smekte diskret på hans vigselring! Fan! Fan!Fan!  Jag bara sprang därifrån! Jag kunde inte andas! Vi som hade lovat att vi inte skulle leka dessa lekar! Fan!

Han visste inte att jag hade flyttat hit, jag ville överraska honom. . . det var länge sen vi möttes, han var upptagen, jag var upptagen . . . men det var han som sökte upp mig, hittade vart jag bor, ringde mig. Vi var skolkamrater, barndomsvänner.  Två år nu, två år George! Fattar du George? Vi har varit tillsammans i två år!!! Han sa att det inte spelade någon roll vart jag var någonstans, han skulle alltid hitta mig och vara tillsammans med mig. Jag var hans hjärteslag som påminde honom att han inte kunde vara ifrån mig! Det var vad han sa. . .

Två veckor innan jag flyttade hit skulle han på en affärsresa och när jag ringde honom var telefonen avstängd. Jag förstådd att han var jätteupptagen. Men det spelade ingen roll, jag trodde på vår kärlek.

Fattar du George? Jag trodde på vår kärlek! Vilken hycklare! Bara för sin egen karriärs skull gifte han sig med henne. Som täckmantel! Han som skulle . . . Andreas förtvivlat grät medan han satt sig ned på sanden.

 

Fortsättning följer