hon är inte som regnet;
förändras inte när hon träffar marken

kan känna asfalt mot läppar,
sol mot hud

utan att vilja somna in
i brinnande mörkerblickar

i desperationen spiller hon ord i bläck
över de vita papperna

behandlar poesi som om det vore att spy ömhetsberättelser
i en främmande mans nacke

ja; hon använder sitt ansikte
som en duk att måla länder över

knyter ihop sina händer runt livets midja
och andas andedräkt i kärlekens hårda famn

hon dansar som en konstnär; mållöst
smeker sina solvarma murar sådär ömt

jagar efter mer; flyr aldrig
reser sig mot öde

bara för att känna
sin egen styrka explodera mot pannan

nej; hon är inte som regnet
mer som snön, andlöst vit över marken

men är ändå rå bakom blicken
med den starkaste svaghet i bröstkorgen