"Du måste sluta nu." Orden känns så långt borta fast han sitter mitt emot. "Jag vet vad du sysslar med. Fattar du inte vad du håller på med?" Fattar? Vad är där att fatta? Det är han som inte förstår. Hon vänder sig bort och tittar ut genom fönstret på en vintrig gata. Det är lika kallt ute som hon känner sig. Länge sedan hon var varm och kunde le. "Mia, det räcker nu."
"Nej, det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka. Det är du som inte förstår. Om du verkligen bryr dig om mig så vill jag att du går och aldrig kommer tillbaka. Jag slutar inte."
"Är det vad du vill?"
"Ja."
"Okej. Jag går nu men jag släpper dig aldrig. Men om du inte slutar så kommer polisen till slut att hitta dig. Det förstår du väl!"
"Polisen! Ha, de bryr sig inte ett skit om mig. Dessutom kommer de inte att hitta mig. Jag lämnar inga spår." De brydde sig inte tillräckligt när hon stapplade in på sjukhuset fyra år tidigare. Varför skulle de bry sig nu? Själv bryr hon sig inte alls längre. Hon tittar ut mot hallen och ser hans ryggtavla mot dörren.

Hon tänker på senaste gången. Inte på den där hon var offer. Den gången har hon förtränkt. Hur hon vinglar fram genom den mörka delen av parken. Lättklädd med höga stövlar. Utmanande. Lättfångad. Hon hör honom röra sig bland buskarna. Gör sig beredd. Stannar till och hickar, fnittrar lite och vinglar vidare. Stegen närmar sig och hon känner hans armar omfamna henne bakifrån och dra in henne bland buskarna. Ena handen över hennes mun så hon inte ska skrika. Idiot. Hon vill inte skrika. Den här har gjort det förut. Det märker hon direkt. Så mycket bättre. Han slänger henne på marken, väl skyddad för eventuella förbipasserande. Ger henne ett slag över ansiktet. Sätter sig över henne och håller fast hennes armar. Hon stretar emot men inte för häftigt. Invaggar honom att hon är ett offer. Ser hans ansikte förvridas i maktens triumf. Inte än. Måste vänta lite till. Ge honom tillräckligt svängrum. Denna teater har hon spelat förr. Han tar fram kniven och håller den mot hennes hals. Skräcken i hennes ögon måste verka äkta annars kan han använda den. Han luktar illa ur munnen när han väser fram sina order. Ligg still annars... Nu börjar han fumla med byxorna. Trycker ner henne hårdare. Kasar bakåt och får ner byxorna. Sliter sönder hennes trosor. Kniven är vid hennes överarm. Snart. Lite till. Hon förbereder sig för slutet. Drar ut den lilla stiletten ur hårknuten. Han är fokuserad på att tränga in i henne. Klicket och snittet över kinden kommer nästan samtidigt. Dessa få sekunder av överraskning betyder allt. Med all sin kraft är han av henne och hon uppe. Hon sparkar hårt mot ansiktet och njurarna. Han ligger och kvider. Så slår hon med två fingrar rakt in i solar plexus och han tappar andan. Snittet som delar kuken går fort. Hon samlar ihop sig, torkar av hans händer med sprit och tar upp sina trosor. Tre kvarter bort står hennes hyrbil. Sätet är klätt med plast. Hon byter om, lägger alla sina saker i en väska och kör till tågstationen. Samtalet till SOS inkommer klockan 22.31 och varar i 20 sekunder. En halvtimme senare är hon på sitt hotellrum. Efter en dusch går hon och lägger sig.

Han vänder sig om vid dörren. "Mia, snälla du, jag vill inte att du skadas igen. Finns det inget som kan få dig att sluta? Jag gör vad som helst."
Hon tittar på honom. "Jag vet att du vill mitt bästa och att du funnits för mig hela tiden. Men det försvinner inte. Du om någon vet ju hur jag har försökt."
"Ska du hålla på så här resten av ditt liv eller hur tänker du?"
"Jag vet inte. Tills det slutar göra ont. Tills jag kan se på män utan att känna hat. Du kan inte fråga mig hur framtiden ser ut för det vet varken du eller jag. Gå nu."
"Får jag ringa dig?"
"Nej. Det är bäst att du glömmer mig."
Han vänder sig om och öppnar och stänger dörren. Sen är han borta. Hon ångrar sig direkt. Magen knyter sig och hon känner ett tomt hål i bröstet. Hon känner! Ensamheten är kvävande. Hon får inte luft. Plötsligt är hon räddare än hon varit på mycket länge. Tårarna kommer. Rinner. Hon rusar till fönstret och öppnar det. Han har hunnit några hundra meter ner för gatan. "Mark! Mark!" Han vänder sig om. "Kom tillbaka!"

Skjortan är blöt. Hon är helt utmattad. Han bär in henne till sängen och lägger täcket över hennes skakande kropp.
"Stannar du?" Rösten bär knappt.
"Jag lämnar dig inte. Så länge du vill stannar jag."
"Ligger du hos mig?" Hon är livrädd att han ska gå. Förlorar hon honom förlorar hon sig själv. Tårarna kommer igen.
"Jag kommer snart. Ska bara byta till en torr tröja. Jag ligger hos dig Mia, försök vila nu." Han hittar en t-shirt och kryper ner bredvid henne, lägger armen om henne, håller hårt och smeker hennes hår tills hon somnar.