vinden växer
i struphuvudet

i magsäcken gror
mollackord
i grova flammor

lyssnar
den mjuka närvaron

hur det röda köttet
smälter – dör

han faller
som på låtsas

teatern äger honom
tonerna äger honom

han är
musiken

det mäktiga emellan
ackorden

rösten
åh, rösten

blodigt
uppslitna
läppar

sjunger

guden bor i hans röst
bor i hans fingrar

pianot

vem är det
som klär trädstammarna
i fågelblod

vem är det
som tränger händerna
in i skogens magsäck

in genom huden
träden snöigt stumma
vidrör hjärtat

björkarna märkligt
lugna

solljuset genom
allt det gröna
allt det mörka

trygghet
pianot är trygghet

-

i bröstkorgen
utvecklas
det blundande barnet

den bräckliga
sköra rörelsen
precis innan

ridån liksom
sviktande

föreställningens
skeva öppning

han står klädd
i nakenheten; bar

nakenheten
och blod

det mjuka i
det råa

djävulen bor i
hans röst
bor i hans händer

så länge pulsen tickar
har han tid

hjälten vecklas ut
inuti handflatan

skogsbrynet tvekar
sin skönhet

men vem är det
som skär barken blödande
i kåda

vem är det
som kan längta så
in i rådjursfamnen

rymden har aldrig
upphört
som nu

mollackorden
växer

inuti hans hjärta
darrar där

han spelar
alla roller

utom sig själv
för mig

och han är sin egen
åskådare

även när ridån
fallit