Rösten gnisslar som från locket
på en vindpinad likkista som lämnats
öppen i regnet
lämnad på plats lite på sned vid
hålet ner i jorden

ett hål numera till hälften fyllt
med stinkande brunt vatten

Du skaver mitt arma hörande om ditt
oerhörda lidande, om hur ojämförligt
synd det är om dig


Jag spyr mig själv i knät utan att
märka vad som händer, blinkar torrt
och sväljer

gravkanten rämnar

kistan kanar över kanten och förliser
under ytan som ett övergivet spökskepp
ingen kommer sakna

tystnaden blir overkligt stor