Melodi: "Jag minns den ljuva tiden"

En nisch jag haver funnit
och präktigt mutat in
med nit och plit jag vunnit
en musas skaldesinn
Då vore fel att klaga
när livet går i stå
Lyss till mitt hjärtas saga
och skingra tankar grå

Som barn jag var den kyckling
de flesta hackar på
var sällan någon lyckling
fick ofta ensam gå
På rasten full av rädsla
för både kort och lång
som ytterflera städsla’
att mot mig vara vrång

Men inne, på lektionen
(ja, tro det eller ej!)
jag ofta angav tonen
för plugget var min grej
Var ofta bland de bästa
ej sällan nummer ett
sånt retade de flesta
att kunskap få var lätt

Med minne rikt begåvad
men blyg och lite tvär
blev stundom hemförlovad
fick anfall även där
Ty jag var sjuk som liten
förtärde medicin
mot anfall, skrämde skiten
ur barn med häpen min

Av skolkamrater plågad
i nio långa år
blev övermäktigt hågad
att fly och slicka sår
En enda gång jag genslog
förbluffad av mitt mod
triumfens makt mig intog -
den näsan sprang i blod!

Att socialiseras
av barn med grymma tag
apologetiseras
som ”djungelns hårda lag”
Ett så ironiskt uttryck!
När barn förtärs av hat
och agg - och mobbens intryck
blir offrets vardagsmat

Snart drog jag mina färde
till staden söderut
fann där mitt mänskovärde -
min plåga fick ett slut
Fick vänner här på riktigt
på dans de tog mig med
Jag njöt och (mycket viktigt!)
fick dansa med besked

Ty på min hembygds baler
jag sällan svängde om
betala’ mina daler
i dörren när jag kom
Att vara bänkens prydnad
kom ofta på min lott
så blyg och full av lydnad
fast helst jag hade gått

Allt ändrades i staden
här vände livets gång
I plugg vid Esplanaden
jag ofta sjöng min sång
Och lyckan var att finna
en man så underbar
uppskattade sin kvinna
Ja, jösses vilken karl!

I elva år vi hörde ihop
sen tog det slut
vid själens djup han rörde
och sedan gick han ut
I minnet finns en stuga
för dem man älskat har
Den lyan heter duga
och räcker livets dar