Det är galenskap, galenskap min kära, förvuxna kroppar de fångna barnen. Barnen barnen som skriker och gråter som undrar vad kärleken tog vägen och vet inte hur man förlåter. Dessa barn stora som små söker för en barm, en till hamn och de stilla sitter där, gungar fram och tillbaks och sprider ringar på vattnets yta och i tystnaden de hör hur den inre vinden tjuter. När ska de lära sig? När ska de lära sig att en hamn är platsen man vilar för en stund, återhämtar sina krafter och återvänder till havet, den oändliga horisonten och behåller sin kurs, följandes solens spår, nedgång och uppgång men alltid närvarande? Galenskap, galenskap min kära och kompassens visare snurrar okontrollerat runt och runt jag tror att vi är nära jordens centrum . . .