Det är något som svävar

är det du?

eller är det jag?

det är något med himlen och molnen
som blir magi

även om mina händer nu griper tag
i ett par åror

jag kan luta mig bakåt och se skyn
som sträcker sig upp sig
ovanför mig

och över allt annat

jag kan se de fluffiga molnen
och ibland de
storartade gigantiska regnmolnen

eller inga moln alls

bara du

alldeles ensam

som

svävar och förför
den blå himlen

och det är 1000 tals mil mellan oss

jag i vatten, det jordnära

och du i luften, den osynliga
men ack så livsviktiga

vi befinner oss
i två element

under mina naglar
befinner sig ett tredje

och jag
hoppas vi slipper det fjärde
rent bokstavligt
just nu

vi ska bara
tända på det rent själsligt
för resan vidare

ur mitten

[skål]