Och ur hornet strömmade en must så grumlig att
den senare kom att liknas vid flytande bärnsten, just
så gyllen och fyllig, precis så ljuvligt len

gemensamt drack vi, delade, sörplade och spall

lyckan sjöng ur skägg, ur bröst och hjärta på oss
där kring elden i långhusets djupa sköte


Men vintern låg tung där ute, blott vilddjuren var
de som klarade kylan denna bistra natt då frosten
tecknde sin gåtfullaste runa på vår dörr

den ingen kunde tyda, men alla förstod