Elsa hette en märkvärdig katt
hon drack mina tårar stinna
Vätte mitt hjärtesår som besatt
hon såg mina tårar rinna

Hon drack dem på dagen, i mörkan natt
så ofta hon kunde hinna
Hon lapade girigt den salta skatt
som aldrig hann bilda hinna…

Hon gned sig så smeksamt emot min kind
och blickade stint i mitt öga
Jag viskade tveksamt ’säg vilken vind
dig förde till mig!’ men föga

avslöjar katten när icke den vill
hon slicka’ min kind så försiktigt
la’ sig tillrätta och spann en ny drill
om djupare ting – mycket viktigt

Åren gick… hon fick större volym
men tårar var allt hon förtärde
Gyllne pälsen blev snarlik en plym
men trösten var allt jag begärde

En dag i november, i svartaste natt
genom drömmar hon uppgav ett vrål
Jag vaknade, skymta’ min gyllene skatt
men fick hicka, ty vilja av stål

mig mötte i blicken som sade att
nu är tid låta tårar rinna…
Jag skrek när jag fattade att min katt
var förvandlad – till fri lejoninna…