Om jag toge min Mats
ur den skolan, mein Schatz
som mig tvingar till rytmiska verken
om jag sluppe ändå
att så gungande gå
blott mig ikläda episka särken...

Om i drömmen jag fann
att det bästa som rann
i den genren jag redan har skrivit
skulle drömmarens mått
visa stigen jag gått
som var snårig men rensad nu blivit

Om en flyktig sonett
kräver blod, tår och svett
före slutet med snygga terzinen
om eteriskt jag ser
att förväget jag ler
när min nuna bär lyckliga minen

skulle då... Stopp! Vafalls
har du vettet kvar alls
vill du ritmen och rymmet fördriva?
Är du galen, min tös
du som har sådant ös
bör vid lästen den sköna förbliva!

Där gick Musan i spinn
gav mig tadel och pinn
hastigt väckte ur dagdrömmeriet
kinden färgades röd
och jag åter fann glöd...
Så kan gå när det lagglömmeriet

strax ad acta nu läggs
blott i fjärran det gnäggs
om att friare former benyttja
Jag till båda ju trår
som du vet, men jag mår
allra bäst när jag toner begyttja...

När jag tonerna drar
mot det låga då far
jag likt Ikaros, drar mina färde
men jag girar ändå
vill ej plågas som så -
har väl någonting lärt av de lärde

Så jag blandar och ger
ser att Musan nu ler
ty en fråga förlöper sin ande
varför blandar hon så -
grubblet pinar de grå...
Så jag svarar snällt: Jo, för jag kan de'!