Äntligen skulle hon undkomma byns skvallerkärringar. Tåget dunkade taktfast. Hennes glädje och förväntan bubblade nästan över. Hon var på väg mot ett nytt liv. Det kunde bara bli bättre nu. Det var Marit övertygad om. Hennes sjuttonåriga hjärta föll in i tågets regelbundna dunkande mot syllarna. Drygt ett år tidigare hade hon avslutat grundskolan med något ojämna avgångsbetyg och sökt till närmaste gymnasieskola med samhällsvetenskaplig linje men inte kommit in. Långt senare hade hon fått klart för sig att just den skolan hade varit en av tre med högst intagningspoäng i landet. Så hon hade stannat hemma på gården i Ringåsen och drömt om ett annat liv medan hon hade skött ladugården tillsammans med Gustaf. Hon var yngst i en stor syskonskara och Gustaf var närmast henne i ålder. Det skilde bara några år mellan dem och de hade alltid haft en mycket speciell syskonrelation.

Varje familj har sina historier som antingen vårdas med ömhet eller förtigs. I Marits familj fanns förvisso en rad sådana. Av båda sorterna. En av dem som vårdades var historien om vad som hände vid Marits födelse. Det var särskilt tre saker som Annika, modern, förtjust hade återkommit till när de suttit uppe och umgåtts på tumanhand sedan de övriga hade dragit sig tillbaka för natten. Just när Marit föddes i kammaren hade solen brutit igenom molnen och barnmorskan hade därför tyckt att hon borde få heta Solveig. Men det fanns redan några Solveig i släkten och fler ville man inte ha. Marit hade varit fyra månader gammal vid dopet och därför inte kunnat ha den traditionella dopklänningen. Då hade Annika istället draperat sin brudslöja omkring flickebarnet. Och det gick också bra. Marit hade varit tyst under hela ceremonin, måhända av pur förvåning över sin fina stass...

Den andra saken hade också den med namngivningen att göra. I nioårsåldern hade det slagit Marit att hon hade ett namn mer än sina syskon. När hon då frågat modern hade denna svarat att alla hade blivit så glada när det efter fem pojkar äntligen hade kommit en flicka igen. Hon bara måste få tre namn. Men vilka? Karla, hennes tjugotvå år äldre syster, hade plockat fram almanackan. Och så hade man samlats till rådslag runt det stora köksbordet. Namn efter namn hade förkastats. Till exempel Eulalia. Och Augusta. Till sist hade endast två namn återstått: Anna och Linnéa. Marit hade man tidigare bestämt skulle vara hennes tilltalsnamn. De hade bollat lite med namnen för att bestämma ordningsföljden och hade stannat vid Marit Anna Linnéa.

Marit hade aldrig varit särskilt nöjd med sitt tilltalsnamn. Före puberteten hade hon ofta sagt till modern ”varför kunde ni inte ha kallat mig Linnéa?”. Senare hade hon förkastat Linnéa som hon tyckte ”luktade lavendel” till förmån för Anna och ställt den retoriska frågan på nytt. Modern hade bara lett lite åt hennes oförmåga att trivas med sitt namn. Marit visste att hon hette så efter sin älskade mormor som var från Norge. När de var små hade Gustaf och hon tillbringat många somrar hos mormor och morfar. Hon hade härliga minnen från den tiden. ”Om hon bara hade haft ett snyggare namn!” hade Marit ofta tänkt medan hon högg och bar in ved, gav hästen hö eller bollade mot ladugårdsväggen. Fem bollar hade hon hållit igång som mest. Tills en av bollarna studsade mot någon ojämnhet i väggen och inte återvände till henne. Inte så att hon jämt gick och leddes vid sitt namn - men ofta nog. Hennes bästa vän hette Katarina. Det var ett vackert namn. Men Marit, det var ett neutrum! ”Inte ett dugg kvinnligt!”, hade hon förtrytsamt fastslagit en natt när Katarina hade övernattat hos henne. De hade tisslat och tasslat och fnissat på tonåringars vis innan de framåt tretiden hade somnat, utmattade av allt skrattande och utbyte av hemligheter.

Den tredje saken som hänt vid hennes födelse tyckte hon bäst om. Alla hade varit upphetsade, så även Gustaf. Han var tre år och skickades att kalla på fadern så att denne skulle få beundra sitt åttonde barn. Eskil hade varit i färd med att plöja åkern när Gustaf kommit springande och hasplat ur sig ”Pappa, pappa, skynn dä å kom! A mamma ha fått e litta syster!”. Pappa hade skrattat, dels åt den lustiga formuleringen, dels av glädje över budskapet om flickebarnet. Så hade han hastigt lagt ner årdern, sagt några ord till hästen och därpå följt med hem för att hälsa den nyanlända välkommen till gården.

Och nu var hon på väg därifrån. Flickebarnet hade utvecklats till en ung kvinna som med glädje hade lämnat oskulden bakom sig. Det hade hänt några veckor tidigare. Hon och Reidar hade varit ute på en tur med Amazonen, raggarbilen par excellence. De hade stannat på en vacker plats helt nära Hårkan och augustimånen hade sett på när det hände. Ute i ån nedanför hade det stått en fiskare. Hon mindes hur de hade gnabbats en stund om huruvida denne fick någon fisk eller inte. Sen hade de ägnat sig åt varandra. Det hade väl inte varit någon stor upplevelse, inte den första gången. Inte som det skildrats i Mitt Livs Novell. Hon dröjde en smula vid minnet. Som hon hade dragit på när hon beskrev det i sin dagbok! Hon hade inte kunnat med att beskriva hur besviken hon faktiskt hade varit. Istället hade hon använt talets krydda i övermått. Överdrift är bara förnamnet på den beskrivningen. ”Vilken västgötaklimax!” tänkte hon med den galghumor som hon hade tillägnat sig under det senaste året.

Nu reser jag till Stockholm! Nu reser jag till Stockholm!, sjöng tåget rytmiskt. Det hörde hon tydligt. Marit hade fönsterplats och åkte i färdriktningen. Även detta kändes viktigt nu. Hon ville inte se tillbaka. Bara framåt. Mot allt det som väntade. Det var verkligen sant. Hon skulle börja ett nytt liv. Skaffa sig ett arbete och så småningom börja studera. Först på gymnasiet, sedan på universitetet. Hon ville bli forskare. Det visste hon. Men vad det innebar att vara forskare visste hon inte riktigt. "Det får väl visa sig", tänkte hon med den fatalism hon nu kände.

Marit log för sig själv medan hon betraktade Storsjöns vida spegelblanka yta. Inte minsta lilla krusning kunde hon se. Det gällde att beundra utsikten som länge man kunde. Snart skulle tåget rusa in i milsvid skog och inte komma ut ur den förrän nära två timmar senare. Det var inte första gången hon åkte denna väg. Det gällde att ta vara på de speciella ögonblicken längs spåret. Hon hade förvisso med sig reselektyr, både böcker och tidningar. Men dessa fick anstå tills skogen slöt sig kring det framrusande tåget. Lite längre fram skulle ännu skönare vyer breda ut sig. Det var sträckan som följde Ljusnandalen. Mellan Ljusdal och Bollnäs. ”Det måste vara Sveriges vackraste dalgång”, tänkte hon.

Men än så länge njöt hon anblicken av sin egen hembygd där höstsolen lyste från en i det närmaste molnfri himmel. Ett par timmar tidigare hade hon tagit avsked av sin bror Olof som hade följt henne till Östersunds station. Hon lyfte blicken mot bagagehyllan där han hade placerat hennes splitternya resväska, inköpt några dagar tidigare. Det var en present från pappa och mamma. Olof jobbade i Östersund och hade fått pengar av pappa för att fixa inköpet. Väskan hade Olof hittat på Tempo, den var ljust beigebrun och pryddes av silvergrå kanter. Hennes första riktiga resväska. Förut hade hon antingen fått låna en resväska eller lånat utrymme i någon annans. Den här rymde allt hon för tillfället behövde. Och den var hennes.

Olof och hon hade tillbringat några timmar i stan tillsammans innan det var dags att åka ner till stationen. De hade bland annat ätit lunch på en restaurang hon inte mindes namnet på nu. Ändå hade hon ätit där många gånger förut. Det var ett populärt ställe, kanske främst på grund av utsikten mot Oviksfjällen. Idag hade den varit mer hänförande än någonsin.

Hon log belåtet mot den eleganta resväskan som tronade ovanför sittplatsen mittemot. Så återvände hon till den fantastiska vyn utanför fönstret. Det var den sista september och hösten visade sig i all sin sedvanliga prakt. Björkarna flammade i guld och rött. Och ett och annat löv singlade redan mot marken. Trots den strålande solen hade det varit ganska kyligt i luften. Både i morse och sen ute på stan. Vintern skulle kanske komma tidigt i år. Nu var det inte långt kvar till storskogssträckan. Med ens var den där. Skog, skog så långt ögat nådde. Mest barrskog. Men också lite lövskog. Tills barrskogen helt tog över och gjorde utsikten enahanda.

Hon sträckte en smula på sig, gäspade och rättade till den lilla vita kudden så att den kom i rätt höjd. Än så länge hade hon kupén helt för sig själv. Hon grävde fram en tidning ur sitt handbagage och försjönk i den en stund. Mitt Livs Novell. ”Snart skriver jag mitt eget livs novell”, tänkte hon och log igen. Hon läste den första novellen och suckade lite när huvudpersonerna efter vissa problem fick varandra och lovade varandra trohet i nöd och lust. ”Visst!”, tänkte hon. ”Just nu är dom lyckliga, sen hittar han nån annan. Eller också gör hon det. Så brukar det gå.”

Själv hade hon lämnat Reidar för ett nytt liv om vilket hon inte hade en aning hur det skulle gestalta sig. Han skulle nog trösta sig rätt fort med någon annan. Det var hon övertygad om. Nog för att hon fortfarande var upp över öronen förälskad. Den senaste gången de hade träffats, för några dagar sedan, hade Reidar sagt ”du behöv int fära te Stockholm å läsa, du kan staan hen å laga matn at meg!”.

Men hon hade haft vett nog att inse att hennes liv måste förändras. Så när erbjudandet om att bo, arbeta och studera vidare i huvudstaden yppade sig hade hon genast nappat. Nåja, det var pappa som hade nappat. En nära släkting hade ringt och framfört detta oemotståndliga erbjudande. ”Hu kan fära på månda!” hade Eskil svarat. För honom hade det varit självklart att släppa iväg henne. Annika däremot hade spjärnat emot en del. Och lyckats fördröja avresan med ett antal veckor... Marit blev en smula vek till sinnes när hon tänkte på modern. Nu var det slut med deras förtroliga småprat om kvällarna. Och med att läsa högt för Annika medan denna sysslade med allehanda ting i köket. Samtidigt var hon nu så kvillrande glad att hon inte kunde dröja särskilt länge vid hur ledsen modern varit vid avskedet.

Inte alla flyttar femtiofem mil när de flyttar hemifrån. Men det gjorde hon - och med lätt hjärta. Äntligen skulle hon få rå sig själv. Nåja, nästan. Hon skulle bo hos sin kusin Eva och dennas man Mats. De hade tidigare bott i ett kollektiv på Söder men tröttnat på att ”alla” varit så slarviga av sig, något som alltför tydligt hade visat sig i köksregionerna. Så de hade flyttat en bit utanför stan och bodde nu i några uthyrningsrum i en villa som tillhörde släktingar till Mats. Nu ville de hyra ut det ena rummet till Marit. Det var ett arrangemang som hon inte riktigt hade fått något grepp om. Eva hade berättat om det i brevet där hon föreslagit lämpliga saker att ha med sig vid flytten. "Det visar sig väl när jag kommer dit", hade Marit tänkt.

Tåget avverkade skogssträckan och sedan dröjde det inte länge förrän det typiskt kuperade hälsingelandskapet visade sig med prydliga bondgårdar och leende ängar, kullar och berg. Men från kupéfönstret kunde hon inte se den mest praktfulla vyn så hon gick till restaurangvagnen, beställde mat och tog plats vid ett av fönstren på vänster sida. ”Det kan inte finnas någon vackrare trakt i hela Sverige”, tänkte hon. Den långsluttande dalen längs Ljusnan med den lilla trädbevuxna ön ganska nära älvbrinken låg nu i skymning. Den breda älven tycktes henne så nära att hon kunde doppa handen i den. Hon betraktade igenkännande den lilla ön. På den andra stranden låg ett fåtal hus. Där reste sig berget brantare än på tågets högra sida så där fanns inte så mycket plats att sätta bo på. "Där skulle man bo", hade hon ofta tänkt. Nu tänkte hon inte så, tog bara tacksamt emot den starka upplevelsen. Tåget stannade och bytte ut passagerare. Järvsö. Orten som blivit känd genom Lill-Babs. Tänk att få växa upp på en så vacker plats. Vilken förmån! Nog för att Ringåsen var en vacker plats men den kunde då inte mäta sig med Järvsö. Eller med någon annan av orterna utmed denna dalgång.

Hon avslutade måltiden och gick och hämtade lite kaffe som hon drack medan magsaften tog hand om spjälkningen av den goda kötträtt hon just hade avnjutit. "Snart är vi i Gävle", tänkte hon. "Sen är det bara drygt två timmar kvar." Eva och Mats skulle möta henne på Centralen. Det ilade till i henne av förväntan.
Utanför fönstret hade skymningen övergått i mörker. Tåget förde henne allt närmare resmålet. Hon gick tillbaka till sin kupé och upptäckte att hon hade fått sällskap av ett äldre par. Hon nickade åt dem till hälsning och plockade sedan fram en bok. Det var en av hennes få egna böcker som hon tagit med i bagaget. Resten skulle skickas senare med godståg.

I Gävle blev hon åter ensam i kupén. Hon hade inget emot det, snarare tvärtom. Boken var bra. Det var även hennes tankar. Hon hade aldrig haft några svårigheter med att hålla koncentrationen när hon läste. Men i kväll var det ändå lite svårt. Inom ett par timmar skulle hon vara framme vid sitt nya liv. Så kändes det. En vändpunkt i hennes unga liv. Hon fiskade upp en liten fickspegel ur handväskan, bättrade på läppstiftet och betraktade sin spegelbild. Mest nöjd var hon med sina stora gröna ögon. Hennes korta mörkbruna hår glänste. Helluggen ramade in det lilla runda ansiktet. Hyn var slät men lite fräknig. Hon blev alltid fräknig om somrarna och det tyckte hon inte om. Men ansiktet i övrigt var hon ganska nöjd med. Så nöjd man nu kan vara när man betraktar sig själv med sjuttonåringens obarmhärtigt kritiska blick. Men denna kväll förmådde hon inte gräma sig över sin alltför breda näsa. Den var i alla fall rak och hon hade en spännande profil. Nästan lite egyptisk var den. Hon lade tillbaka spegeln i handväskan och återvände till andra tankar. Nu tog hon ett inre farväl av vissa tanter i byn.

”Adjö med er, skvallerkärringar!” Alla nyfikna tanter som tycktes veta så mycket om vad hon och andra ungdomar hade haft för sig. Inte sällan visste de betydligt mer än hon… Som den där gången då hon hade varit på dans på Föreningshuset och träffat Robert, den där snygge samen. Det hade varit före historien med Reidar. Hon och Robert hade dansat mest hela kvällen och därpå hade de tagit en tur med bilen. Några kyssar hade det blivit. Men inte så värst mycket mer. ”Och sen lite kaffe hemma i köket hos mig. Då hade kärringarna minsann fullt sjå med att räkna ut vad vi egentligen hade haft för oss. Och hamnat alldeles fel. Hahaha! Nåja, var inte ledsna nu. Ni hittar nya offer att hugga skvallertänderna i!”

Den där sista tanken livade upp henne, särskilt som hon hade uttalat den högt. Hon skrattade till när hon både såg och hörde bilden av kärringarna med blottade huggtänder. Hon hade lätt för att uttrycka sig drastiskt. Längre fram skulle hon kanske skriva en novell om detta. För tillfället gladde hon sig åt att fundera över hur hennes nya liv skulle gestalta sig. Hon slöt ögonen medan hon fantiserade om vad som väntade. Allt medan tåget rusade över den vidsträckta upplandsslätten fram mot Uppsala där det stannade för att hämta upp fler resenärer innan det fortsatte mot huvudstaden. Klockan var nu nio och inom fyrtio minuter skulle hennes nya liv ta sin början.

Tåget höll tiden och stannade på Stockholms central exakt klockan 21:38. Det hade nått sin slutdestination. Hon ställde sig först i kön till närmaste utgång. Iförd en kornblå kappa som hon hade köpt till vänskapspris av Monica och med en rosa scarf runt halsen, beredde hon sig på att kliva ner på perrongen. Istället hamnade hon rakt i famnen på Mats. Han hade påpassligt ställt sig så nära det gick att komma. Förmodligen hade han bara tur som lyckades fånga upp henne innan hon ens hade satt ner foten på perrongen. Men för Marit var detta ytterligare en händelse som satte krydda på flytten hemifrån. Hon fick en riktig björnkram och släppte bagaget rakt ner på perrongen för att kunna återgälda den. Eva syntes inte till. ”Hon gick för att köpa några bakelser”, sade Mats. "Kom så letar vi rätt på henne!” Han lyfte upp den tappade resväskan och handbagaget.

Plötsligt hade hon bara handväskan att bära. Hon hade inte lämnat enbart oskulden bakom sig. Hon hade, åtminstone kändes det så, lämnat en hel del annat också. Till exempel nio års historia som skolans hackkyckling. I Stockholm kände ingen till hennes historia. Hon skulle inte behöva kämpa med förutfattade uppfattningar om henne. Ingen skulle känna till det förhatliga öknamnet. Allt kunde från och med nu bara bli bättre. Hon log lyckligt där hon gick bredvid Mats genom de breda svängdörrarna och in i den övre hallen. På långt håll såg hon Eva som bar på en kartong från konditoriet i den nedre hallen. Glatt vinkade hon till kusinen medan hon skyndade på stegen. Eva hann precis lämna över kartongen till Mats som beredvilligt räddade den från att krossas när Eva sekunden efteråt hade sin glädjestrålande yngre kusins armar runt halsen.

Marit hade vänt blad nu och var redo för texten på livets nästa sida. För första gången i livet kändes det som att hon själv skulle kunna föra pennan. Och nog anade hon åtminstone vissa av orden. Men det är en helt annan historia.