Omkring trettio brunstiga honor kretsar
kring ett övergivet revir, som vore de
förvirrade men låsta i sitt beteende ändå

Alfahannen syns inte till, inga doftspår
har han lämnat

honorna ger så småningom upp


Då hörs den
en närmast onaturligt djup suck av
lättnad avslöjar att någon fanns där
hela tiden trots allt

Han,
handjuret

han som ledsnat och gått i kloster
djupt ner i sitt ide för att aldrig igen
ta del av brunstens liderliga gäckälser,
aldrig mer