Långt ut på kakfatets yttersta kant
låg en sista frestelse kvar
en soltorkad svamphatt, smakfullt
pudrad med socker, sånt där socker
som på kakor ser ut lite som frost

Snålvattnet rann
pastorn svalde febrilt där han satt
med psalmboken i knät, redo att ta
till sång vilken minut som helst

allt för att avstyra lusten att falla

Han tänkte på frestaren, på Den Onde
och alla former denne kunde ta

han kom fram till att allt var ett
fult bedrägeri och kastade sig med
kallsvettig hand över den skenfrostiga
frestelsen med brinnande lust

Gumman i gungstolen tvärs över rummet
började gunga igen, ett leende blommade
ut i hennes blåsvarta blick
golvet knarrade, klockan tickade och pastorn
föll som i trans

efter den dagen var Pastor Bibhells
ögon inte längre blå, de var svarta
på gränsen till röd
och han predikade aldrig igen