Jo, det var ju som så
att jag idag skulle gå
för att strosa på gator och torg.
Ooo ja, jag vandrade bra,
denna vackraste sommarens dag
tills jag nådde en makalös borg.

Vallgraven bubblade och pös,
bron verkade vara porös
och vakterna skrattade bara.
- Försök ta dig in lilla vän,
misslyckas du, prova igen
se om vårt hinder du klara!

Jag hoppade jämfota då,
förklarade för dem att så
svårt kan det väl inte vara.
Och jag stegade ansatsen väl,
drog ett sträck med min sulade häl
och vakterna började försvara.

Pilarna ven genom vinden.
Spetsarna strök ena kinden
men jag klarade mig väl kan jag lova.
Jag landade vid borgens mur
och vakterna undrade hur
jag kunnat få denna lustiga gåva.

Jag svarade vakterna då,
att gåvorna som man kan få
äro viktiga när man vill leva.
Det gäller att lyssna och lära
och att inte skälla och svära
eller palla frukt som Adam och Eva.

Vakterna skrattade mera,
glömde bort att porten blockera
så jag tassade lätt in på gården.
Så ståtlig den var denna borg
med handelsbodar och torg.
Det var nu dags för att uppsöka Lorden.

Jag frågade en dam i en bod.
Hon förklarade så att jag förstod.
10 guldmynt försvann ur min pung.
Mina skakiga ben bar mig fram.
Genom håret så drog jag en kam.
Man vill vara fin när man träffar en kung

- Halt! Vem är du lilla man?
Som besöker vår stolta tyrann!
Vakten frågade och jag fick svara.
Jag berättade om min strapats
och om vägen till detta palats
när vakt nummer två hämtade en snara.

Så ensam i centrum stod jag
denna vackraste sommarens dag
när folket i vimlet de skrek.
Med snaran så fast runt min hals,
dansade vakterna vals
till bödelns så fruktade lek.

- Välkommen hem lille man!
Så här gör vi för att vi kan,
hoppas du inte blev arg.
Så olustig var denna lek
men jag visade mig inte vek.
Ej heller när vinden ven karg.