Jag hade precis klivit ur sängen när det hände. Något hårt och varmt dunkade i skallen och jag föll ner på golvet. Det var som en lavaström i halva mitt huvud och högra delen av mitt ansikte blev förlamat. Jag låg där och var fullkomligt övertygad om att jag var på väg till andra sidan, det var bara att acceptera faktum. Vibrationerna i skallen gjorde mig förbannad och det var outhärdligt att ligga där bredvid sängen. Jag började fundera över att det hade varit mycket skönare om ödet hade låtit mig få gå över till andra sidan via min säng och inte via golvet. När jag låg där orörlig och funderade så landade den vackraste fjäril jag någonsin sett, precis framför mig. Den svepte sina vingar fram och tillbaka, som om den vädrade. Jag studerade den noga och kunde se fjärilens ögon. Jag kunde också urskilja den förnäma kroppshållningen och de tunna benen. Jag koncentrerade all min kraft åt att läsa fjärilens tankar men det gick inte. Vi studerade varandra. Jag log med ena halvan när fjärilen plötsligt började hoppa och på något underligt vis var det som om den dansade för mig där jag låg hjälplös på golvet. Jag blinkade, en reflex för att återfukta mina blodsprängda ögon, och i samma skede hade fjärilen försvunnit, lika fort som den kom. I min ensamhet låg jag kvar på golvet och förbannade mitt öde.

Det hände ingenting på flera minuter så tiden kändes som en evighet. En fågel sjöng utanför och det luktade vår genom fönsteröppningen. En hund skällde på sin husse och en humla sökte bostad. Mina tankar flydde till en annan plats än golvet. Jag var på en ö. Det fanns inga tropiska växter eller exotiska träd på ön. En massa lövskog regerade här och på träden växte pepparkakor rakt ut ur barken och getingarna var stora som lärkor och lärkorna var stora som getingar. Det fanns en liten dam på ön. Hon kallades Xerox och under armen hade hon en faxmaskin som kunde skicka folk till en plats som det aldrig talades om. Hon berättade att det tidigare under dagen, innan min tanke kommit hit, hade varit en stor fest till förmån för utsatta livbojar som hade förlorat sin flytkraft och helt enkelt inte orkade jobba längre. Jag undrade hur mycket pengar festen hade inbringat och fick till svar att det inte hade blivit några pengar alls eftersom det varit gratis inträde och inget tilltugg att köpa. Men det hade däremot varit en auktion på ”mulle-karnevalen” där en nypotatis hade sålts för 36 vita sandkorn och en monokel. Tyvärr gav det inga pengar eftersom sandkorn och monoklar inte är valuta. Xerox hoppade framför mig. Jag vinkade åt henne och hon dansade som en fjäril när jag log. Vi studerade varandra och lika fort som fjärilen hade försvunnit från mitt golv, hade Xerox försvunnit från dansen och kvar på den pepparkaksklädda marken låg en faxmaskin. Jag skickade hem mig igen och kände det hårda golvet mot min kropp.

En rad av myror hade hittat ett leveransstråk förbi mig och ut i köket. Jag inspekterade dessa underliga liv från första parkett. De bar på sojabönor och russin. En hade tydligen gått raka vägen in under spisen och kom med ett långt rör som faktiskt var spaghetti. Hans kompis hade en makaron på ryggen. Andra myror hade brutit upp från stråket och gått en egen plundringsrunda och dessa få utbölingar hade lyckats med konsten att få upp en burk med konserverade mandariner, hur detta gått till kan jag inte förklara. Det var först nu jag fick lära mig att myror blir berusade av mandarinsaft. En chef i myrornas arbetslag hade nu fått syn på de berusade arbetsmyrorna och beordrade dessa att omedelbart lägga ner mandarinerna och återgå till arbetet. Hans order nonchalerades av de berusade myrorna och ett liten myrspott landade vid hans fötter. Nu blev det ett fruktansvärt liv. Jag har aldrig hört något så vidrigt som ett myrbråk. Chefen tillkallade fyra stycken välbyggda myror som kom springande förbi mitt ansikte. De hade någon sorts gadd på stjärten som vibrerade och lät ungefär som en dammsugare. Dessa fyra var tydligen specialiserade på berusade arbetare och hanterade situationen enligt följande, 1: Formera 2: Injicera 3: Likvidera. Jag chockades av vad jag såg och tanken på att själv bli attackerad av denna dödsskvadron gjorde att jag fällde en tår. Dödsskvadronen gick förbi mig och nickade lite överlägset sedan sköljde de av sig myrblodet i tårens fukt och försvann bort ur min synvinkel. Jag låg kvar och såg hur delar av mitt skafferi försvann under golvlisten.

När jag var liten hade min pappa lagt gödsel i vardagsrummet. Han påstod att zigenarna gjorde så när dom odlade potatis hemma, ”kan dom så kan jag” hade han sagt. Han jobbade flitigt med sin potatis och målet var, ”tänk att få plocka sin egen nypotatis till midsommar, och inte ens behöva gå ut!”. Han var stolt över sitt arbete och brukade sjunga visor för sin potatis om kvällarna. Själv låg jag under täcket med en klädnypa och läste fantomen på danska. Mamma hade en odling hon också. I badrummet odlade hon ostron som hon sålde till restaurang ”Gaffelhyddan” nere på hörnet. Ägaren fick ett bra pris och morsan fick bra med pengar så allt var till belåtenhet för de båda. Jag funderade länge över vad jag själv skulle odla hemma i mitt rum. Tankarna växlade mellan knäckebröd och raps. Mamma sa att rapsen betalar bra men knäckebrödsbuskar inte var att tänka på. Det slutade med att jag odlade skägg fastän jag inte kunde sälja det och således aldrig gå med vinst. Men det värmde gott under vintern.