Jag nuddar vid dig
med tanken ibland
och ryggar så genast bort

vänder mig från dina blödande sår
och dina dammigt röda slätter

jag nuddar helt kort vid en måne
som också lyser där
jag sänder ibland en ordlös bön
lik en tår i öknen

...dunst...

Dina barn med röda lockar
dina barn med dammiga ben
med snoriga flugiga näsor
och bulliga magar

med ingen framtid och svåra ärr

dina barn som jag var en gång

Mitt Land,
jag nuddar ibland
vid min döda generation
och vid min skuld

Vem ger barnen nu en framtid?

Inte jag.
Heller.


(rött hår och runda magar får barnen av proteinbrist, föräldralösa blir de av AIDS)